Trots att jag innerst inne vet att jag borde, så läser jag faktiskt inte Kyrkpressen särskilt regelbundet. Jag tror det beror på att tidningen dimper in genom postluckan mitt på dagen en dag mitt i veckan och att jag om kvällarna är allt för slö i huvudet för att klara av avancerade tidningstexter. Att jag överhuvudtaget klarar av att blogga just nu måste anses vara ett litet mirakel.
Nog om det, den inledande ursäkten får förklara varför jag i detta inlägg tänker kommentera en två veckor gammal nyhet. Grejen är den att utbildningsverkets i Helsingfors svenska sektion planerar att gå inför att en del av grundskoleundervisningen i religion och livsåskådningskunskap ska vara gemensam för alla elever. På finskt håll har man i Helsingfors beslutat att gå in för detta arrangemang redan 1.3.2016.
Jag tycker idén är utmärkt. Själv har jag länge varit en varm anhängare av tanken att religions- och livsåskådningsämnena skulle slås ihop till ett ett och samma ämne, men den lösningen innebär uppenbara risker och mängder av orosmoment för såväl lärare som elever. På vilken grupps villkor skulle undervisningen ordnas till exempel? Vem skulle ha störst rätt att inte bli kränkt? Skulle friheten till och från religion äventyras och vad skulle det bli av alla de lärare som skaffat sig behörighet att undervisa i just religion eller livsåskådningskunskap?
Det geniala i det nya förslaget är att bara en del av lektionerna ska vara gemensamma, det kommer att vara möjligt att samarbeta då det ger mervärde och att arbeta inom det egna ämnet då det gynnar eleverna bäst. Dessutom är det helt i linje med andemeningen i den nya läroplanen. Fantastiskt!
Tycker inte du?
