En god vän till mig älskar kriminalromaner. Hon har hyllmetervis av dem. Agatha Christie, Henning Mankell. När hon börjar på en ny läser hon först inledningen, men hoppar sen över mitten och läser slutet. Hon måste få grepp om helheten – vem mördaren var, hur brottet begicks och varför – för att kunna ta till sig berättelsen. Annars blir det för spännande.
Jag skulle ha svårt att förhålla mig till Långfredagen om jag inte visste att Påskdagen är runt hörnet. Martin Luther skriver att vi borde ”leva så som om Kristus hade dött igår, uppstått från de döda idag och kommer tillbaka imorgon.”
Döden är stum. Det som har hänt, har hänt. Kunde jag ha förhindrat det? Vad skulle jag ha gjort annorlunda? Hursomhelst, det är för sent nu. Döden har satt punkt. Tystnaden och tomheten gör mig uppgiven.
Något fruktansvärt har hänt och jag är en del av det. Jag bär skuld. För det var ju också för min skull, i mitt ställe, som Jesus dog. Men jag kan kännas vid det – jag kan bli du med det – för jag vet att Gud lyfter mig på fötter igen och borstar av mig. Genom Jesus Kristus.
Häromdagen lyssnade jag på en föreläsning av en psykoterapeut som pratade om skam och skuld. Om det finns en ansats till skuld hos en människa, menade han, då finns det något att jobba med. För känner man skuld tyder det på att man känner empati och ansvar. Men känner man skam, tyder det på att man inte gör skillnad på sig själv och sina handlingar. Det är inte bara det jag har gjort som var fel, hela jag är fel. Därför, menade han, är skam destruktivt, medan skuld är konstruktivt.
För att göra en åsnebrygga till Långfredagen, tänker jag att det att jag ser min skuld inte får förgifta det, att jag är älskad. Långfredagen intygar ju det.
Det är ett mysterium, att Gud blev människa, lät sig avrättas och sen uppstod, för att bända upp dödens och ondskans stryptag på människan. Jag ska inte prata sönder mysteriet. Men för att dra en parallell jag tror många av oss kan relatera till: vad gör man inte för sina barn! Två timmar i pulkbacken efter en tio timmars arbetsdag. Fyra timmar på jouren en söndag eftermiddag. En timme i telefonen med skolpsykologen och gråten i halsen. Kärlek ger en drivkraft som räcker långt, kanske till och med in i döden, om det skulle krävas.
Det lär aldrig krävas av oss, i vår finländska kontext. Men jag hörde en ögonvittnesskildring nyligen. En pappa berättade att deras belamrade gummibåt höll på att sjunka i de höga vågorna på Medelhavet. Han ropade till kustbevakningen: ”Men rädda nu åtminstone barnen!”
Att hitta kraften i sig att ge sitt liv för att man älskar en annan är kanske i själva verket något djupt mänskligt. Eller är det kanske Gud i oss?
