”Men du som är så söööt!” Thérèse Eriksson minns förvåningen och oförståelsen från människor omkring. ”Du som är så duktig!” Idag forskar hon i självskadebeteenden och har gett ut två böcker i ämnet. Jag sitter på hennes föreläsning kring ungas psykiska ohälsa. En hel dag lyssnar jag. Och frågar.
När jag startade hemåt i snöslasket hade jag nog fler frågor än jag hade när jag kom. Människan är ju så komplex. Och lever i ett samhälle som förändras snabbt. Om det någonsin funnits en enhetskultur, framstår det som en alltmer avlägsen historia.
Statistiken berättar att människor mår dåligt, men inte varför. Och det finns nog inget enkelt svar. Men en problematik som dagens alla föreläsare var inne på, är förväntningen – eller snarare kravet – på att man ska vara så lyckad och så lycklig, som överröstar idén om att ”medgång och motgång här ständigt följs åt”. Det pågår en massflykt undan realiteten, att livet är svårt ibland. ”Man bli deprimerad om man måste le jämt”, som Jesper Juul skriver.
När jag var liten var jag rädd för getingar. Det började krypa i mig så fort jag hörde det otäcka surrandet, och såg jag det lurviga, gulsvarta monstret närma sig viftade jag som en livad kattunge. Men mamma lärde mig att jag bara ska stå still, så getingen ser att jag inte är någon blomma, då flyger den vidare.
Lite så är det med nedstämdhet, ångest och oro. Låter man bara tankarna och känslorna komma – lyssnar till dem, undersöker dem – så kanske man märker att det inte är så mycket mer. Det var en tanke, en känsla, en reaktion – men det varade bara en stund, några dagar. De åskbyar som täckte himlen från horisont till horisont igår, kanske drar bort till följande dag och övergår i ett friskt, stilla regn. Om det vill sig väl kommer man ut på andra sidan, lite tryggare inför sitt känslospektrum. Men kommer man inte ut på andra sidan kan man få hjälp med att hitta ut, och den tröskeln borde kanske också slipas ner.
Thérèse Eriksson hade också gjort en gallupundersökning där hon frågat unga med psykisk ohälsa som sökt hjälp hos kyrkan varför de vänt sig just till kyrkan. Bland det som nämndes var känslan av att vara älskad och att både få skratta och gråta tillsammans. Jag blev nyförälskad i kyrkan igen när jag hörde det. Som att känna doften av den parfym eller aftershave jag känner igen från då när allt började.
Alla tre föreläsarna underströk att det inte kommer an på vad man kan och vet, när man möter människor som mår psykiskt dåligt. Det handlar om att tycka om, vilja lyssna, vilja förstå ur ett annat perspektiv. Kort sagt, att älska. Det är kanske inte lätt, men det är en klar arbetsbeskrivning, som man inte behöver vara mer än människa för att ta sig an.
Citat: ”Det är kanske inte lätt, men det är en klar arbetsbeskrivning, som man inte behöver vara mer än människa för att ta sig an.”
I boken: ”Modet att ingenting göra” (2003) tangerar kaplanen och den tidigare sjukhusprästen Lars Björklund samma problematik. Frågor kring bemötande och lyssnande.
Tack för din kommentar! Jo, redan rubriken säger mycket – att det kan förstås som en fråga om mod, huruvida man klarar av att möta det svåra. Vågar jag möta de tankar och känslor som väcks inom mig, när jag tar del av någon annans oro och ångest? Kan jag stå ut med min egen litenhet och tillräcklighet inför det? Jag tror – liksom Björklund, om jag uppfattar honom rätt – att det är något av en nödvändighet att ha ett uns mod av det slaget, om man vill kunna se hur livet ter sig ur någon annans perspektiv.