Då jag var yngre hörde jag ibland någon tala om hur pusselbitarna i livet sakta men säkert började falla på plats strax efter fyllda trettio. Jag brukade intala mig själv att det var sådant gamla människor sade sig själva i ett desperat försök att intala sig att allt nog var mycket bättre än det kändes. Själv var jag 15, 20, 25 och hade stenkoll på vem jag var och vad jag ville i livet.
Ehm…
Då jag nyss var ute och promenerade med hunden slog det mig att jag gick omkring och funderade på hur bra jag egentligen har det just nu. Jag tänkte på hur skönt det är att jag inte längre behöver kämpa för att vara någon jag tror jag vill vara, trots att jag innerst inne vet att jag aldrig kommer leva upp till en så falsk bild av mig själv (sysslade med detta i åratal). Jag tänkte på att den bild jag idag har av mig själv inte alls motsvarar bilden av den jag som yngre trodde jag ville vara. Jag tänkte på alla orimliga krav jag ställt mig, alla falska förhoppningar, orealistiska förväntningar.
Jag tänkte på att jag nyss fyllt 30, hittat något jag gillar att jobba med, någon jag gillar att leva med och på pusselbitar som faller på plats. Konstaterade att det är som det är och det blir som det blir och att mitt yngre jag nog hade fel på ganska många punkter. Tack Gud för det!
Hur gammal var du då du första gången kände att pusselbitarna i ditt liv var påväg att falla på plats?
Jag har nog ännu inte upplevt att bitarna fallit på plats, men sedan är jag ”bara” 28 ännu, så kanske det kommer snart då. Men tycker ändå att jag har mer koll nu än vad jag hade när jag var 20, eller ens när jag var 25.
Det gör det säkert 🙂
Men helt ärligt: tror jag var typ 28 när jag för första gången kände att bitarna föll på plats, sakta men säkert. Jag tror absolut på att det åren kring 30 sker en förändring. Å andra sidan sägs det ju att våra hjärnor utvecklas klart först kring 30-års åldern, så det kanske har något med det att göra också?
Är några år och trettio, och kan ju inte påstå att det inte skulle finnas en delfrågetecken gällande en del ”pusselbitar” som ännu väntar på sin rätta plats (om de sedan finns en ”rätt” eller ”fel” plats, utgående från vilka kriterier, etc…?). Känns ändå som att man har mera tid till eftertanke än för cirka tio år sedan.
Precis! Känner igen det där 🙂