Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Den lata studeranden

1 mar , 2016, 21.55 Lina Frisk

 

Låt mig beskriva en typisk studerande och dennes tillvaro. En studerande lever ett bekymmersfritt liv utan ansvar och förpliktelser. En studerande bör bara sitta på föreläsningar och nöta inför tentamina, men det kräver ju inte så mycket och tar inte så länge. En studerande har gott om tid över för dekadens och lättja. Alkohol i överflöd och pompösa traditioner som dessutom understöds med statliga pengar. Studerande har minsann det bra. Bäst att de blir snabbare klara så de slutar äta upp alla skattepengar.

Eller?
Jag befinns mig fortfarande i efterskalven av min utbrändhetsdepression som jag insjuknade i för ganska prick ett år sedan. Trots att jag då insåg att det inte var ett hållbart liv jag levde så märker jag att det faktiskt är det livet och den takten* som uppmuntras och förväntas av mig. Jag var på rätt spår men var för svag, säger tankespökerna i mitt huvud trots att jag enligt all logik vet att det inte är sant. Men med tanke på hur många som insjuknar i någon form av utbrändhet under sin studietid, är jag inte helt ensam. Hur absurt är det inte att utbrändhet bland studerande som studerar enligt den statligt rekommenderade takten snart är mer regel än undantag? Samtidigt som jag fortfarande hör hur lat används som det vanligaste adjektivet för att beskriva en studerande ser jag människor tyna bort i universitetets bibliotek. Ändå är vi för lata.

Köerna till studenthälsans mentalvård ringlar långa, så lång så alla inte får plats. Jag tillhör en grupp i vårt samhälle som är stressad, osäker och ångestladdad. Orsakerna till att så många studerande mår dåligt handlar inte enbart om de konkreta studierna, utan det livet en studerande förväntas leva. Det tär att leva under fattigdomsgränsen och alltid oroa sig över hur pengarna och knäckebröden i skåpet ska räcka. Att aldrig vara ledig och slippa det dåliga samvetet. På loven ska man skrapa ihop pengar så man klarar sig resten av året. Vila och lov är lyxvanor som förhoppningsvis väntar i framtiden. Dessutom ska man bygga upp ett imponerande CV annars är det omöjligt att få jobb i dessa tider, trots en prestigefylld universitetsutbildning.

Och nu vill beslutsfattarna skära i studiestödet och studeranden förväntas skuldsätta sig ännu mer. Visst, förr fick man inget studiestöd utan tog lån för att finansiera sin studietid. Men då var en magisterexamen så gott som en garanti på att man får jobb i framtiden och därmed klarar av att betala sina skulder ganska snabbt efter avslutade studier. Världen ser inte ut så mera. Jag är rädd för att det här kommer leda till att allt fler kommer jobba sig sjuka redan under studietiden och sedan bli arbetsoförmögna i framtiden.

Jag har redan blivit formad till en arbetsnarkoman trots att jag endast tagit några travande steg på arbetsmarknaden. Varför är idealet att man ska slita, jobba, kämpa och skryta med sina långa arbetsdagar och korta semestrar? Är det hit jag faktiskt är på väg? Är det hit jag vill? Finns det faktiskt inget som är värt att lägga mer kraft på i livet? Ska jag redan nu använda alla mina kraftresurser? För vad?

Jag är rädd för att den här hetsen kommer att göra mig blind för vad som verkligen spelar roll. Jag vill inte tappa bort mig bland prestationer.

*okej, okej. jag studerade mer än det rekommenderade, men ni förstår poängen.

Läs också

2 kommentarer

  1. Lille John skriver:

    När jag har diskuterat den höga alkoholkonsumptionen bland studerande så brukar jag helt enkelt konstatera följande:
    ”När dina alterantiv är
    1) att krypa ihop, gråta och behöva möta den hårda verkligheten att du antagligen inte kommer att få jobb med din utbildning, du vet inte ens om du vill jobba med det du utbildar dig till men där är du, alla förväntar sig att du studerar klart.
    2) Fly in i ett bekymmerslöst festande där du kan åtminstone låtsas för dig själv och omvärlden att du inte har några problem, åtminstone har du vänner, fester och alkohol!

    Vilket väljer du? ”

    • T Åke skriver:

      Frågan är hur en ska nå ut till dessa studerande och ordna den vägledning som behövs för att komma ut ur de destruktiva cirklarna. ”Alla” vet att alkohol inte löser några problem (med bl.a. försämring av dopaminhalterna i hjärnan efter ihållande bruk, risk för olyckor etc); ändå är alkoholkonsumtion en så obestridd del av studielivet (i nästan alla ämnesföreningar och sammanhang). Det borde ifrågasättas oftare än vad som är fallet.

      Bilden en får är att studielivet var mera bekymmersfritt några årtionden bakåt, även om det var dyrare att studera (med egna lån som garant). Staten har nu alla möjligheter att ge de studerande en nödvändig marginal.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *