Jag har ett älska-hata-förhållande till rutiner. Jag tycker om idén, tanken att livet skulle ha en bestämd rytm, ett återkommande mönster. Men i praktiken blir jag frustrerad. För hur kan man veta, när man slår upp ögonen på morgonen, om det är en städdag eller en skrivdag? Kanske just idag är dagen då en artikel skulle komma till som genom ett trollslag, om det inte vore för att det är första måndagen i mars och dags att frosta av frys och kylskåp?
Men i och med att jag lever med en tvååring har jag kommit att ompröva min negativa inställning till rutiner. När man är två år och ännu inte har något tidsbegrepp är rutiner ett av de bästa redskapen för att orientera sig i sin dag. Efter kvällsgröt blir det saga, efter saga tandborstning, efter tandborstning aftonbön och godnattsång. Från kvällsgröten framåt kan han förutse händelseförloppet, och det ger trygghet och ro. Jag ser att han mår bra av det.
Kanske tar rutiner bort något av spänningen ur vardagen genom att göra den förutsägbar. Men samtidigt frigör rutiner, så att man inte behöver uppfinna alla vardagens hjul på nytt varje dag. Så småningom blir rutinerna så integrerade i kroppen att man inte tänker på att man tog soporna med sig på vägen till jobbet eller gjorde en lunchlåda av resterna från gårdagens middag.
Fastetiden har ett och annat gemensamt med en rutin. Fastan har också sin givna tidpunkt och omfattning. Fastan kallar mig att se över hur mina värderingar återspeglas i mina handlingar, fastan hjälper mig att se att jag är fri att agera på mina impulser eller låta bli. Många fastar från något som ryms in under paraplybegreppet guldkant, och det gör kanske vardagen gråare, vid första anblicken. Samtidigt frigör det på något besynnerligt sätt. Som om enkelheten förtydligar.
Fastan handlar för mig framför allt just om att reducera bruset, så jag klarare hör och tydligare ser spåren av Guds kärlek. Det handlar om att ge tid åt bön och eftertanke, men också om att se över källorna jag hämtar krafter ur – vad jag kopplar av till, vad jag äter, varifrån min känsla av mening kommer, varifrån min känsla av trygghet kommer. Somt är bra alltigenom, medan annat är bra bara på ytan, och under ytan mest bara är tomhet. För att komma dit – för att få klarsyn – behöver jag fastan.
Fastan för ihop kropp och ande, handling och tanke, människa och människa. Tänk, att allt det här goda föds bara ur avstå, bara ur att reducera bruset.
