Jag förändras med varje fastetid, känns det som. Kanske är det för att fastan involverar hela mig – min kropp, mina handlingar och min tankevärld. Skevheterna blir så uppenbara. Om attityden är bra men jag saknar handlingskraft, eller om jag får mycket till stånd men av fel skäl, kommer det i dagen under fastetiden, som frågar efter både yta och djup.
Det är bokrea i Missionsstugan i Jeppis. För en euro får man tre böcker. Jag köpte en bok om folklig religiositet. I den skriver professorn i kulturhistoria, Anders Gustavsson, att smak, lukt och vidrörande föll i bakgrunden i den nordiska kristendomen efter reformationstiden. En av reformationens hjärtefrågor var att människor skulle förstå. Predikan, mässan och Bibeln skulle vara tillgängliga, både språkligt och mentalt. Och det var nog ett steg i rätt riktning – ett större kliv än jag kan förstå, tror jag, när jag nu femhundra år senare sitter här med min bärbara i famnen och med en bokhop intill mig.
Men reformationens fokus på skriften allena innebar också att smak, doft och andra sinnesförnimmelser inte värderades som vägar in till gudsmöten. Men kroppen tar del i mötet med det heliga, oavsett om en är medveten om det eller inte.
Fastetiden inbegriper ofrånkomligen kroppen. Äter en eller inte? Äter en annorlunda? Ägnar en mer tid åt något, mindre tid åt något annat? Cyklar en i stället för att ta bilen? Kroppen förverkligar fastetiden.
Häromdagen när jag tvättade händerna slogs jag av en känsla av helighet. Jag blev förvånad. Vad nu? Vad associerade jag till? Vad var det i den här situationen som jag förknippar med ett gudsmöte?
Det var tvålen. Den doftade tjära. Som tjärade kyrktak. Att tjära taken var väl i tiden en byggnadsteknisk lösning, som sedan blivit kulturtradition. Men för mig är doften av tjära en inbjudan, en röst som hörs på avstånd och sjunger: ”Allt är fullbordat. Det var för dig.”
Kroppen och sinnesförnimmelserna är på väg tillbaka in i det kristna livet, förutspår Gustavsson. När jag satt i bilen igår hörde jag på radion en inbjudan till en gudstjänst. Den som ville fick ta med sig en sten att lämna vid altaret, som en symbol för en något man vill lämna ifrån sig. Jag var med om den ritualen en gång. Tyngden av stenen i handen. Det var en gråsten, inte slät och len, utan kantig och vass. Och sen – att få släppa den.
På Askonsdagen kunde man få ett kors av aska tecknat i sin panna, till orden: ”Tag emot ångerns och botens tecken.” De svenska prästerna säger: ”Kom ihåg att du är stoft och åter skall bli till stoft”. Handlingen kan rymma det orden inte räcker till för. Symbolen talar om det sköra livet som en gång blir aska, och om det tunga samvetet, som klär sig i ”säck och aska”. Känslan av fingerspetsen som ritar korset i pannan talar, och fortsättar att tala när gudstjänsten är över.
I år tänkte jag #ekofasta genom att avstå från kött. Jag förstår att jag lämnar ett betydligt större koldioxidavtryck om jag äter kött än om jag äter vegetariskt. Det är en kärlekshandling till miljön och till alla oss, som drabbas av att miljön lider. Det är en handling som hela jag är tar del i. Fastan har ju nyligen börjat, men jag har en känsla av att mina tankar under fastetiden kommer att handla om just det, att alla aspekter av mig är inblandade i allt – vare sig det handlar om att skala morötter till soppan eller tända ljuset intill ikonen.
