Årets Runeberg-pris gick till en bok som handlar om en sömnpredikant. En sömnpredikant är en person som börjar predika i sömnen, av orsak eller annan. Historien känner till ett antal mer eller mindre berömda predikanter, av vilka kändast säkert är Maria Åkerblom. Läs mera på informationens supermotorväg, om det intresserar.
Jag lovade mig själv att inte skriva något om hur man då, de facto, talar i nattmössan. Ett skämt som skriver sig själv, så att säga..
Visst upplever man saker i sömnen och jag tror att jag tidigare har skrivit ett inlägg om att det är konstigt att vi endast använder 5% av vår hjärnkapacitet. Kanske en större del kommer till användning när vi sover? Eller så är det någon med admin-lösenord som loggar in på vår hjärna och använder den redundanta kapaciteten? Vem vet. Vissa svar mera sannolika än andra.
Författaren till vinnarboken tar själv upp den intressanta detaljen att de flesta (kända) sömnpredikanter är kvinnor, även om kvinnor i övrigt har önskats tiga i församlingen. Tanken är väl att när man sover så är de inte man själv som predikar, utan att det kommer direkt från källan och den sovande endast förmedlar. Det finns vissa brister i den logiken, men det har aldrig hindrat folk från att hitta på konstiga regler och principer. Många kändra artister får idéer till sina sånger i sömnen och brukar har en diktafon (hälsningar från 1970) eller ett pappersblock vid sängkanten för att skriva upp idéerna när de vaknar. Jag antar att en sömnpredikant inte skulle i vaket få klättra upp i predikstolen och läsa upp samma texter som hon sagt på natten, för då är det ju hon som säger det i vaket tillstånd. Lite bristfällig logik, då innehållet är samma och källan är den samma.
Om nu nivån av vakenhet är ett mått på hur trovärdig man som predikant är, tror jag att mången vakenpredikant kunde fundera på att skippa nattsömnen innan söndagens högmässa och prova vad som händer om man tar en tupplur i predikstolen. Kunde blir avsevärt mera intressant.
