Jag lägger några vedträn på glöden. Elden flammar upp och brasan får nytt liv. Skidturen efterlämnade ett lugn. Musklerna är mjuka igen, tankarna har fått virvla omkring.
De senaste dagarna har mina tankar kretsat kring presidentens tal, kring flyktingkrisen, och kring presidenten som nationell symbol.
Medan jag stakade på i skidspåret kom jag underfund med vad som gjorde mig illa till mods med talet. Luddiga formuleringar som ”det västerländska tänkesättet och värdesystemet” och ”migrationsproblemet” irriterar mig, men det var inte det.
Nej, det som gjorde mig illa till mods var otydligheten kring mänskliga rättigheter, närmare bestämt asylrätten. Presidenten nämnde inte expressis verbis deklarationen om de mänskliga rättigheterna, men pratade om ”internationella överenskommelser” vars ”vackra och riktiga” tanke har varit att alla som lider nöd ska få hjälp.
De här överenskommelserna – och tolkningen av dem – gjordes under helt andra omständigheter, sa han. Skulle de göras idag, skulle de vara ”betydligt strängare till innehållet”, utan att fördenskull förlora i kontenta. Finländarna ska ”hjälpa dem som lider nöd och blir utsatta för förföljelse”, men samtidigt ”kan vi inte hjälpa dem som […] känner att de har en svår situation eller framtid i sitt eget land.” Alltså… va?
Deklarationen om de mänskliga rättigheterna tillkom 1948. Miljontals människor hade mördats, miljontals hade tvingats på flykt. Familjer hade splittrats, oliktänkare fängslats, hem hade förstörts, samhälleliga institutioner kollapsat. De europeiska länderna var krigsdrabbade, på ett eller annat sätt. Men också under de omständigheterna – kanske just på grund av de omständigheterna – antog FN:s generalförsamling deklarationen den 10 december 1948.
Jag tänker att om efterkrigstida Finland gick in för att försvara de mänskliga rättigheterna, borde fredstida Finland kunna göra detsamma, trots att omständigheterna har förändrats, ja. Och om vi inte gör det, vad är då utgångspunkten för ”den europeiska värdegrunden”, ”det västerländska tänkesättet och värdesystemet”?
Men, sa presidenten, vi måste ”komma till en punkt där någon erkänner att vi här och nu inte klarar av att fullgöra alla åtaganden i de internationella överenskommelserna.” Huruvida Finland klarar av att försvara de mänskliga rättigheterna, och vilket pris Finland kan betala för att göra det, är en annan fråga än den principiella, om huruvida Finland vill.
Till all lycka håller presidenter många tal. Vid FN:s sjuttionde generalförsamling i september i höstas, konstaterade Niinistö att flyktingkrisen orsakar en stor politisk spänning och att Finland tar emot ett förhållandevis stort antal asylsökande, men – ”att låta bli att hjälpa är inget alternativ för oss”. Finland bär sitt eget ansvar och bryr sig, intygade han. Jag önskar att han hade understrukit det också nu.
Diskussionen fortsätter om hur, vem och med vad. Men varför har Finland redan besvarat genom deklarationen: därför att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter, därför att var och en har rätt till liv, frihet och trygghet.
Bra skrivet. Hoppas att republikens president också läser den här insändaren. Och alla de närmare hundra procent som tyckte att talet vid riksdagens öppning var bra eller utmärkt. Så åtminstone enligt MTV3:s nyhetssändning som berättade att nyheten baserade sig på en opinionsundersökning med 1234 intervjuade.
Tack för din kommentar, det var intressant att höra. Den här gallupundersökningen kanske pekar på det problematiska med talet: att de många konstruktiva ansatserna i talet döljer oklarheterna i budskapet, varpå folket säger ”amen” utan att vara klara över till vad. Den spontana reaktionen på ett tal som innehöll mycket sådant som de flesta kan skriva under (t.ex. att ekonomi inte är allt här i livet) blir lätt just den – ”bra tal, jag håller med”. För en del stannar reflektionerna där, och för andra tar analysen tid. Själv behövde jag t.ex. smälta talet några dagar innan jag kunde formulera en reaktion på det.