Förra veckan fyllde jag 23 år. Det kanske inte verkar som en så värst betydande eller hög ålder, det förstår jag. Men för mig skriker siffrorna ändå ett steg närmare till vuxen. Skönt och skrämmande på samma gång. Men är jag tillräckligt vuxen för min ålder?
Det känns som om alla i den här åldern, lite på tjugo, skulle vara i så olika stadier av livet så det inte gör att definiera var man själv borde vara. Vi är inte på samma linje och tar oss inte fram på samma sätt. Vi går landsvägar, motorvägar, avlägsna skogsstigar och når olika mål. Vi planerar, misslyckas, blir överraskade och börjar om från början.
I min ålder tar vissa examen, vissa studerar, vissa får fastanställning, vissa gifter sig, vissa skaffar barn, vissa surfar på andra sidan jorden och vissa går vilsna omkring och försöker hitta sin plats i världen. Det rymmer alla livssituationer i den här åldern. Och så ska det vara.
Jag analysera det jag lyckats åstadkomma under min livstid och sörjer att jag inte längre kan bli ett barngeni, tonårspopstjärna, Finlands yngsta entreprenör, tonårsmamma eller universitetets yngsta magister(inte för att jag haft ambitioner att bli något av de nämnda, men chansen finns inte mer). Hade jag hunnit med mera? Är jag där det är meningen att jag ska vara just nu? Har jag uppnått tillräckligt? Och hur vet jag det? Använder jag mitt fulla potential?
Vad förväntas det av mig som 23-åring?
