Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Att låta livet vara Sk*t

11 Jan , 2016, 22.16 Rofa Blauberg

 

Med jämna mellanrum läser jag om folk som tycker att de som möter motgångar måste lära sig finna en mening i det de råkat utför, att de drabbade borde hitta en lärdom eller guldkant i det de varit med om. Det är ett bra sätt att må bättre och växa som människa sägs det.

Och ja, det är det säkert. Det vet alla som mött något jobbigt och klarat av att kämpa sig genom det. Men hur är det med dem som inte kan? Det funderar jag ofta på.

Hur är det med dem som möter något de inte klarar av att se någon mening i? Hur är det med dem som möter sådant som är riktigt riktigt skit, som de saknar både kapacitet och verktyg att hantera. Någon nära som plötsligt dör, ett barn som helt oväntat tar livet av sig, ett liv som av en eller annan orsak hamnar på paus, att bli avskedad plötsligt och helt utan egen skuld – det kan vara vad som helst. Våra motgångar upplever vi alla på olika sätt.

Är det rätt eller ens rimligt att säga åt en som lider att hen för att må bättre borde försöka finna en mening i det som drabbat hen? Att allting sker av en orsak?

Trots att min egen erfarenhet säger mig att det oftast, nästan alltid går att finna mening i det som drabbat en, att det finns både lärdomar och guldkanter, skulle mitt spontana svar på frågan ovan vara nej. Ett lugnt, bestämt nej.

Det jag har gått igenom är inte per definition jämförbart med det någon annan genomgått, inte trots att erfarenheterna på ytan kan se väldigt likadana ut.

Jag tänker så här (och motsäger mig själv samtidigt lite): som människor är vi summor av våra erfarenheter. Inget vi gjort, inget som gjorts åt oss kan definiera oss som människor men allt vi är med om påverkar oss, påverkar hur vi blir, hur vi hanterar svåra situationer.

En av oss kanske har lärt sig själv att överleva, en annan har kanske alltid fått sitt självförtroende krossat, en tredje har varit tvungen att överleva en gång för mycket och en fjärde har aldrig getts en chans. Är det rimligt att förvänta sig att vi alla ska kunna hantera våra motgångar på samma sätt?

Jag tror på att vi kan finna en mening i så gott som allt som drabbar oss, jag är säker på att vi kan göra det om vi behöver. Men jag vet också att det ofta förutsätter åratal av terapi, av arbete med en själv och det svåra.

Och jag vet också att vi ibland måste tillåta oss själva att låta vissa saker vara skit, att det ibland kan vara bättre att acceptera att det helt enkelt inte finns någon mening. Det är inte rimligt att kräva att någon ska finna mening i sitt lidande.

Läs också

5 kommentarer

  1. Maria skriver:

    På riktigt riktigit tunga saker tror jag att man ofta kan finna mening. Men då kanske det kan ta åratal eller närapå en livstid att komma fram till det, i extrema fall hittar man kanske inte någonsin meningen. Själv lever jag på att hitta meningen i med- och motgångar, så skulle få det tufft om jag helt och hållet skulle släppa tanken. Är det något extra tungt kanske jag försöker tänka att jag kommer se meningen nån dag, fast jag kanske inte kan se den just då. Med betoning på FÖRSÖKER… 🙂

    • Rofa Blauberg skriver:

      Absolut! Och det är ju absolut inte fel. Jag är själv en som grubblar och analyserar mycket, så för mig faller det sig allt som oftast naturligt att försöka finna mening i motgångar. Det är först på senare tid jag börjat inse att trots att det funkar att söka mening 9 av 10 eller 99 av 100 gånger, kan en inte kräva av sig själv att varje gång finna mening i precis allt som drabbar en. Allt sker inte av en orsak och det måste vara okej att vara så nådig mot en själv och tillåta sig själv att erkänna och acceptera att vissa saker bara är skit.

  2. Gunilla Björkman-Bobb skriver:

    Förstår inte alls syftet med att söka en mening i det tragiska. Har själv överlevt något jag inte förväntades överleva och kämpar dagligen med att lära mig gå, klä mig etc. Att återinlämmas i det vardagliga livet på mina villkor och med min tidtabell är det jag fokuserar mig på. Målet är att bli så självständig som möjligt-inte att få ett svar på frågan varför detta hände eller vilken mening detta har för mig eller någon annan. Hela frågeställningen känns ”meningslös” för mig. Acceptans av det som hände har lösgjort mig ifrån mitt tidigare, friska. liv. Anpassning till den nya verkligheten är det som kommer att föra mig framåt. Försöker man krampaktigt återgå till en tidigare verklighet kommer man aldrig framåt. Det gäller att välkomna och omfamna det nya livet som det är, med sina begränsningar, men också med nya möjligheter.

    • Rofa Blauberg skriver:

      Tack för en jätteviktig kommentar! Det du varit med om konkretiserar det jag på något sätt ville komma åt med inlägget, för jag tänker mig att i din situation skulle det inte trösta det minsta om någon sade att en dag kommer du att se att allt hade en mening? Och det är ju din process, ingen annans och ingen kan komma och säga dig att du bör göra si eller så.

      Du verkar ha en skön inställning till det du varit med om! Hoppas den bär dig långt och att du som du säger får återinlemmas i det vardagliga livet 🙂

      • Gunilla Björkman-Bobb skriver:

        Tack Rolf! En bra dialog, som kanske kan hjälpa andra att ta sig vidare i ett förändrat liv. Önskar alla hopp och kraft att leva med motgångar och tragedier!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *