I dag är det min fjärde jullovsdag och min julstämning har nästan hunnit ikapp mig. Och min kaninpuls slår i allt mer mänsklig takt.
När den sista tenten var skriven på fredagen och jag äntligen slappnade av, firade jag mitt begynnande jullov med en ordentlig migrän som påminnelse om att jag inte prioriterat vila den senaste månaden. Tack och lov vaknade jag upp nästa dag utan väckarklocka och med en stor lättnad och tacksamhet för några lediga dagar.
Att vara ledig. Om jag är helt ärlig vet jag inte riktigt vad det är, och jag är långt ifrån den enda. Som studerande är fritid och lov ett komplicerat begrepp. Man kan i princip ta lov när man behagar, men det är sällan man har lov utan dåligt samvete. Det finns alltid något man kan läsa på. Många är bra på att stänga av alla tankar kring prestation och njuta av ledighet. Jag är dessvärre fortfarande mycket dålig på det. När ingen räknar ens övertidstimmar är det svårt att se när man gör för mycket. Men den här julen har jag lovat mig själv att inte tänka på studier på minst en vecka och njuta av julhelgen. Och sluka avsnitt efter avsnitt av tv-serien Downton Abbey, ett engelskt kostymdrama som utspelar sig på i början av 1900-talet.
Serien bjuder på spännande intriger och många krångliga relationer. Men ett centralt tema i serien är konflikten mellan det värdefulla i att bevara traditioner och att inse när det är dags att tillåta förändring. Det är något jag funderat mycket på. Hur mycket vi ibland är beredda att slåss för att bevara vissa traditioner, så vi i slutändan glömmer varför vi gör det. Vi låter dem ibland till och med överspegla det mer väsentliga.
Traditioner är något de flesta förknippar starkt med julen och många av dem vill vi ogärna förändra. Jag uppskattar de flesta traditioner, men likt alla Lords och Ladys på Downton Abbey anser jag att man kan se över vissa traditioner. Är det till exempel klokt att vi envisas om att ha varenda traditionell rätt på julbordet trots att knappt en person i julsällskapet tar en liten blygsam sked ur skålen? Eller är en vegetarisk jul faktiskt så otänkbar? Vart försvinner vårt miljötänk så fort någon säger julskinka? Är julstressen värd alla onödiga småtjafs hemma?
Visst, tradition är tradition. Men är julbordets dukning viktigare än det julen egentligen handlar om?
