Jag har på sistone följt med diskussioner om religion. Reagerat på att många ateister i förnedrande och hatiska ordalag konstaterar att religion är roten till allt ont. En expert menat att de religiösa, de som finns i mittfåran, de som inte är radikala ändå är så okritiska, så totalt saknar förmåga att ifrågasätta att de i sitt bokstavstroende möjliggör extremism och radikalisering. Typ.
Och ateisterna, de är alltid per definition goda. Jag vill minnas att det funnits ett par totalitära, ickereligiösa statsskick som på ett övertygande sätt bevisat detta.
Å andra sidan och i ärlighetens namn har jag också hört kristna (nu har jag inte stenkoll på retoriken i andra trossamfund) i hårda ordalag racka ner på dem med annan världsåskådning och således bekräfta ateisternas hårda syn på det religiösa. Så finns det ju och har alltid funnits en och annan nation med utpräglat religiöst statsskick och vi vet ju alla hur bra det har brukat gå i dem. Eller hur?
Nu är jag ingen expert, men jag kommer inte ifrån tanken att det här, i det här fallet är frågan om två världar som inte förstår varandra, men som gör anspråk på att förstå precis hur den andra tänker utan att egentligen bemöda sig att ta reda på. Ateisten vet hur det är att vara religiös, den troende tor sig veta hur det är att leva utan tro.
Okej, det låter kanske inte så svårt att veta, men ni måste medge att det ställer ganska höga krav på en människas förmåga till empati att försöka sätta sig in i och känna med och förstå en världsåskådning en själv inte har någon egenhändig erfarenhet av.
Åandra sidan tänker jag mig att en ateist är ganska mycket som jag, men med en moralisk referensram vars källhänvisningar är andra än mina egna. Och då gör jag ju anspråk på att kunna veta även jag.
Kanske det är just så lätt, vad vet jag?
vad tror du?
Amanda skriver förresten bra om samma tema här. Gå in och kolla!
Jag tror inte att religionen i sig är roten till det onda (och heller inte avsaknad av den), utan det är människorna som saknar en moralisk kompass (eller har tappat bort den på vägen) och är giriga och maktlystna som väljer att tolka religionen så att de kan använda religionen som svepskäl för varför de gör som de gör. För de som har sin moraliska kompass i skick brukar ju vara fantastiska människor, med eller utan religion! De godaste av människor har jag träffat på inom bådadera 🙂
Så är det! Folk gör en massa ont med religioner/världsåskådningar/ideologier som moralisk täckmantel.
Jag vill inte nu komma med långa kommentarer men helt kort, det finns ju andra möjligheter att förhålla sig till religion och Gud än att antingen tro eller förneka, eller eventuellt tvivla. Om vi ser på människans medvetandes utveckling från tro på naturväsen över sagor och sägner vidare till en tro på En gud, såsom i de stora världsreligionerna , och i fråga om buddhismen -kanske mera en världsåskådning, judendomen/kristendomen och islam, så har utvecklingen gått från gudsfruktan och laglydnad till en tro, för det mesta på auktoriteter – påvar, kyrkofäder, präster och förkunnare till en alltmer personlig tro, som ofta kanske mest är egoism men kan vara mycket bättre än det som förkunnas i dogmatiska kyrkliga sammanhang. Men i huvudsak har trons förmåga att engagera folk försvunnit, man kan inte mera bara tro. Man vill ha intellektuella förklaringar (med hjärta).
Den danska författaren Martinus har mycket intressanta och logiska tankar, ännu rätt okända i Finland . se här; http://www.martinus.dk Där finns det många länkar. Eller : https://sv.wikipedia.org/wiki/Martinus_Thomsen
mvh Börje Eriksson
Tack för din kommentar! Jätteintressanta tankar!
http://www.svd.se/vaxande-tro-pa-aterfodelse-utmanar-kyrkan/om/debatt
Ny bok utkommer i ämnet; ”Med Gud på vår sida – religion och våld genom historien” av religionshistoriker Karen Armstrong. Hon menar att nej, det är politiska härdar som använder religionen som bränsle och pekar på 1900-talets sekulariserade konflikter och katastrofer som exempel på att vi kan skapa konflikter alldeles utan religionen också.
Intressant! Tack för tipset.