På veckoslutet ordnades en välgörenhetskonsert i min hemförsamling, och eftersom jag tycker om att vara delaktig i liknande sammanhang var jag med och hjälpte till vid organiseringen. Man gör så mycket ytligt och onödigt i livet så det gör riktigt gott att rikta fokus mot att hjälpa andra. Det blev de facto en mycket lyckad tillställning som samlade in en ordentlig summa till förmån för psykosocialt arbete Nepal.
Men veckoslutets evenemang fick mig att fundera på åsikter kring välgörenhet som jag blir irriterad på. För mig har välgörenhet alltid varit så gott som lika med en bra sak. Och det förvånade mig stort då jag första gången insåg att många människor inte delade min syn på välgörenhet. Jag blev väldigt överraskad då jag blev mött av åsikten om att det är en egoistisk handling. Att det är något man gör för att känna sig själv bättre. Och om man visar upp sin välgörenhet, ja då är man ännu mer egoistisk.
I och med flyktingkrisen i Europa har välgörenhet varit väldigt mycket på tapeten under den senaste tiden. Många har donerat pengar och visat det på sociala medier, och fått kritik för det. Det är fult att skryta med goda gärningar och visa upp saker som gör en till en bättre människa. Men av skryt som florerar på sociala medier så tycker jag att välgörenhet är legitimt skryt. För i bästa fall kan man inspirera någon annan att hjälpa till. Är det egoistiskt?
Välgörenhet är inte egoistiskt. Då man hjälper en annan människa är det för att man känner medlidande i stunden och en vilja att hjälpa till. Visa att du bryr dig och inspirera andra genom att blotta din välgörenhet. Det finns gott om annat skryt man kan kritisera.
