Andetag

Det började i dom mörka molnen längst bak i huvudet. Dom mullrade fram mot ögonhålorna och vällde ut sitt regn över mitt ansikte. Den virvelvind som blåste upp i lungorna gjorde det svårt för mig att andas. Hjärtat krampade av lagrad oro. Sedan mojnade vinden och nederbörden avtog.

Det blev en ordentlig höststorm för några nätter sen. Den var oundviklig, men den behövdes. Att släppa ut den storm som river på insidan kan vara nåt av det mest skrämmande, men lättnaden efter nåt av det starkaste.

Jag är tacksam att jag hade nån som höll om mig när det blåste som mest.

Har du haft höststormen på besök?