Medan tåget rullar närmare slutdestinationen går en rysning genom ryggraden. Ett pirr i magen och andetagen blir mer ytliga. En nervös känsla som omöjligt går att definiera. De stora gröna fälten med vindkraftverk och den betande boskapen passerar tågets fönsterruta i ilande fart. Molntäcket ligger tjockt och grått över himlen och synfältet över det platta landskapet sträcker sig långt, långt. Ur högtalarna hörs konduktörens röst som utropar nästa station med skarpa läten och skorrande konsonanter. Tänk att till och med nederländska låter vackert i mina öron nu för tiden.
Jag åkte inte utomlands. Jag åkte hem. Eller, till ett av mina hem. Jag har flera hem med varsin känsla av trygghet och tillhörighet. Barndomshemmet, studiestaden och mitt nederländska hem. Jag trodde inte att det var möjligt att bygga ett hem på ett halvt år. Men det gick, även om jag hela tiden var medveten om att det hemmet aldrig skulle bli en bestående vardag.
Liksom det mesta viktiga i livet är relationen till de olika hemmen ofta bitterljuv. I mitt mellaneuropeiska hem har jag upplevt varje känsla på mitt känslospektrum, och varit tvungen att möta varje sida av mig själv. Inte konstigt att jag var lite nervös för att möta staden igen. Ingen vet, och ingen kan förstå mitt Groningen. Staden har sett mitt ärligaste och svagaste jag.
Samtidigt har staden sett mitt starkaste och självständigaste jag. Jag växte upp här. Jag blev den jag är just nu, här.
I väntan på fler hem där jag kan växa som människa ytterligare.
