Vardagstro och söndagstvivel

I nöd och lust

Annorlunda behöver inte vara utanför

6 Nov , 2015, 11.39 Mia Anderssén-Löf

 

Jag hjälper till att hålla i pennan och rita ett hjärta på en kartongbit. Det ska bli ett farsdagskort, det andra i vår lilla familjs historia. Medan vi färglägger tänker jag att jag inte tillräckligt ofta säger till min man, vad det betyder för mig att han är far till vårt barn. Hur han gör det roligare och lättare för mig att vara mamma, genom sitt sätt att vara pappa.

Samtidigt väcker tacksamheten ett vemod. Jag tänker på de komplicerade familjesituationer jag mött, där pappa inte finns, inte får plats, inte tar plats. Där pappa mår dåligt, där pappa inte orkar, kan eller vill.

Inför farsdag har det diskuterats om det inte vore hänsynsfullt att låta bli att uppmärksamma fars- och morsdag, med tanke på dem som av en eller annan anledning inte har en pappa att fira. Och jag kan förstå den tanken. Samtidigt går tankarna till flodhästen i vardagsrummet. Om omgivningen går på tå runt en situation, kan det ge en känsla av utanförskap.

Upplevelsen av att vara annorlunda behöver inte i sig vara tung att bära, om omgivningen ger rum för människan och hennes familjesituation. Men utanförskap tror jag i alla lägen är tungt att bära. Och utanförskap kan uppstå, om man får vibbarna att ens familjesituation är så problematisk att omgivningen undviker ämnet.

Om man inte kan inkludera, och är rädd för att exkludera, kanske man istället för att förtränga kan ge rum för samtal. Alla familjesituationer, hur idylliska de än är eller ser ut att vara, har ju sina smärtpunkter och egenheter. Är det utopistiskt att tänka att vi kunde mötas i det?

Point being, jag tror vi gör varandra en björntjänst om vi curlar så ivrigt för varandra att vi samtidigt fråntar varandra tillfällena att kännas vid det liv som är vårt – och om vi utgår från att annorlundaskap automatiskt innebär utanförskap.

2 kommentarer

  1. Kaj Andersson skriver:

    Tack för ditt Andetag, Mia.
    Jag vet att det är viktigt att få känna sig inkluderad även om man inte kan kommunicera. Förstående familjemedlemmar kan hjälpa upp ur depression och utanförskap.

    • Mia Anderssén-Löf skriver:

      Tack för den tanken, Kaj! Ja, det är viktigt att bli sedd och hörd. Som Hjalmar Söderberg skrivit: ”Själen ryser för tomrummet och vill kontakt”. En berättelse som med tydlighet och ömhet behandlar den här problematiken är Tove Janssons ”Det osynliga barnet”. Det är överhuvudtaget en av de vackraste berättelserna jag vet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *