Under veckoslutet besökte jag Höstdagarna för sjätte gången. Under högstadiet och gymnasiet var det en självklar del av varje höst för mig och mina vänner. Då var jag en av de sockerhöga tonåringarna som sprang längs med korridorerna med nya bekantskaper och som sjöng högt med i de typiska Höstdagssångerna. Och som njöt otroligt mycket av gemenskapen. Det här året skiljde sig dock väldigt mycket från de fem tidigare gångerna. Jag var några år äldre än resten av deltagarna, och dessutom var jag vara talare. Från att vara en yr 15 åring skulle jag plötsligt sprida mina visdomsord och berätta sanningar för ungdomen. Kändes lite övermäktigt och som att jag knappt är någon livsvisdom rikare än deltagarna. Men jag hoppas att i alla fall någon i publiken tog åt sig av det jag sa. För det var precis de sakerna jag borde ha fått höra nära jag var 15 år.
Det var skönt att se den ungdomliga frigjordheten och livsglädjen som många ungdomar utstrålade på Höstdagarna. Det var fantastiskt att se kreativiteten flöda och hur deltagarna vågade ta plats, ta för sig och skina. Ungdomar har den där rena, hämningslösa glädjen som jag känner att man tappar en aning för varje år. Därför är det bra att besöka liknande tillställningar för att bli påmind om den.
Höstdagarna är en otroligt bra grej och något kyrkan verkligen ska satsa på. Där blir ungdomarna sedda och delaktig i en unik gemenskap. Och det finns definitivt hopp för dagens ungdomar.
Tack igen för din medverkan! Fastän jag inte hörde till målgruppen för ditt tal kan jag säga att det innehöll många sanningar och livsvisdomar som deltagarna mådde bra av att höra. I övrigt håller jag helt med. Höstdagarna är en otroligt bra grej!
Tack! Roligt att höra!