Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Se människan bakom profilen

23 okt , 2015, 00.35 Mia Anderssén-Löf

 

Det knyter sig i magen. Ikonen blinkar. En ny, ilsken kommentar. Jag påminner mig själv om att det finns en människa bakom profilen, som just nu inte verkar minnas att jag också är en människa. En människa som snart ska hämta sitt barn på dagis, stanna vid Alepa och köpa mandariner, torka en rinnande näsa, försöka ge värme och trygghet – jag är en människa som behöver vara så hel som möjligt. Ser hen mig, eller ser hen bara min profil?

YLE har i veckan granskat näthat. I en av artiklarna framkom att hat på nätet inte känns lika allvarligt som mobbning face to face, eftersom kommentarer går att radera och profiler kan tas bort.

Ta bort? Jovisst, tekniskt kan man ta bort en kommentar man skrev utan att tänka efter. Men skadan som uppkom, den kan man inte ta tillbaka. Smärtan blir kvar.

Varifrån kommer en mediekultur där ungefär hälften av alla tonåringar har mött hat på nätet? Hur uppstår en sådan samhällsdynamik? Vad är det vi har gjort – eller inte gjort? Vi som har kommit igenom de där omtumlande åren, gör vi tillräckligt för att stöda dem som idag är tonåringar? Eller drar vi oss undan? ”Den som sig i leken ger, den får leken tåla”? ”Det är aldrig ens fel om två bråkar”?

Albert Einstein lär ska ha sagt att det inte är ondskan som skrämmer honom, utan de goda människornas passivitet. Jag tror att alla människor är goda, men godheten kommer ofta i skuggan av passiviteten. Passiviteten i förhållande till mina egna brister och de konsekvenser de får i samspelet med andra. Passiviteten i förhållande till människorna i min närhet. Passiviteten i förhållande till den kultur och de subkulturer jag är en del av och bär ansvar för.

Det kräver ett aktivt val och ett aktivt engagemang, att inte bara låta bli att understöda destruktiva tendenser, utan arbeta för goda värden. Det är lättare att hålla med eller att bara tiga – att följa det minsta motståndets lag.

Jag kommer att tänka på människorättsorganisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och Finnwatch. Deras strategi går ut på att vara på plats och rapportera. Om en oberoende utomstående har insyn i vad som händer och kan slå larm, går det ofta justare till. Enligt Malin Ekholms undersökning vet ungefär en femtedel av föräldrarna ingenting om sina barns liv på nätet. Ungefär trettio procent av ungdomarna berättar ingenting om det.

Kanske det är där vi kan börja jobba. Vi behöver kanske inte använda samma appar eller chatta i samma forum. Men att laga varm kakao och fråga: ”Hur är det idag? Vad händer på nätet? Känner du alla du chattar med? Heter det förresten chatta nuförtiden?” – Det kan jag, det kan väl de flesta. Javisst, jag kanske ställer dumma frågor, jag kanske är pinsam och stenålders. Men det bjuder jag på.

En kommentar

  1. Johan Anderssén skriver:

    ”Varifrån kommer en mediekultur där ungefär hälften av alla tonåringar har mött hat på nätet? Hur uppstår en sådan samhällsdynamik?”

    Om jag får spekulera här, så tror jag att det kommer delvis från en västerländsk kultur som är präglad av darwinistiskt tänkande. Nutidsmänniskan måste LYCKAS helt enkelt eller gå under. (om det gäller ett förhållande, ett jobb, en snygg lägenhet eller vad som helst)
    Det finns inte plats för människan att klanta till det. Det leder till att människan utvecklas till att bli fientligt inställd mot alla andra som skulle kunna tänkas vinna i livets löptävling.
    Jag kan bara ta som exempel när jag har berättat för några människor att jag jobbar som diskare. Reaktionen hos några av dessa människor är ett ”åh… Så synd”. Inte exakta ordvalet, men det är innebörden av meningen: Så synd det är om mig som har misslyckats så hårt i livet att jag måste diska för att klara mig. Jag har inte klarat av ”livets löptävling” och därför ”förlorat”. ”Well, tur att det är han iallafall och inte jag!”
    Absurt tänker jag, men det är väl för att jag är glad bara jag får ett jobb.

    Sedermera tror jag också att nutidsmänniskan är extremt ensam sist och slutligen. Jag sitter nu vid facebook och kan chatta med vem som helst utan att yttra en stavelse. Jag (och många andra) har haft helger där de enda orden som har yttrats har varit ”Moi” och ”kiitos” när man är i butiken.
    Författaren Ray Bradbury uttryckte det bra när han 2001 sa i en intervju ”Detta är Kommunikationens Tidsålder, ringer någon till er?” (”This is the age of communication, does anyone ever call you?”)
    Jag har väl 200+ vänner på facebook och kanske fem stycken möter jag face-to-face relativt regelbundet i min vardag.

    Jag tror att en grej man också kan göra är att uppmuntra barn och ungdomar till aktiviteter UTANFÖR internet. Olika sporter, brädspel, konstnärliga ambitioner, instrument…. Jag kan dela med mig av en berättelse jag fick höra på färjan då jag jobbade där för många år sedan:
    En kock berättade att han skulle köpa ett latex-svärd till sin dotters födelsedag. Hon pysslade nämligen med LARP (live-action-roleplaying-game). Dom andra kockarna fnissade lite åt denna smått löjliga hobby. På det svarade kocken att han och hans fru är jättenöjda med att hon pysslar med det för:
    ”Hon hålls hemma på helgerna, hon har börjat handarbeta väldigt mycket och har bjudit över sina väninnor till sykvällar, hon har också blivit väldigt kreativ och är väldigt engagerad i den hobbyn. Hellre det än att hon är ute och ränner på gatorna!”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *