När bilen svänger in på sandvägen slogs jag av tanken att jag inte sett en åker på nästan en månad. Naturen är kalare än senast och jag ser en räv gå över den gulnade åkern. Jag kan knappt få ett mer lantligt mottagande.
Kära landsbygd, du gör mig så tudelad. Trots att jag är uppvuxen på landet har jag alltid haft en komplicerad relation till att bo bland åkrar med långa avstånd mellan husen och noll anonymitet på byn. Mina sista år i gymnasiet var jag livrädd för att fastna där bland åkrarna. Vilken mardröm. Här finns ju inget. Absolut ingenting. Jag måste bort. Jag måste bo bland liv och rörelse och fungerande kollektivtrafik.
Och som jag njöt av att få flytta till studiestaden. Plötsligt behövde jag inte planera logistik en halv dag ifall jag ville hälsa på en kompis lite längre bort eller köpa strumpor. Så befriande! Hur har jag överlevt att bo på landet? Tur att jag kom bort härifrån, tänker jag ofta när jag återvänder.
Men när jag härom dagen satt på en av byns få lunchställen och suckade över hur litet allting är, hör jag plötsligt hur någon säger ”Hej Lina”. Jag vänder mig om och ser en äldre farbror som känt mig precis hela mitt liv, som sett mig växa upp. En hemtrevlig känsla fyllde mig. Min glädje över att bli igenkänd överraskade mig.
Hur jag än blir galen av hur inskränkt allt kan vara så har landsbygden trots allt sin charm. Det ger mig både en trygghetskänsla och ångest att gå till butiken och se minst fem bekanta ansikten bland kunderna och känna hälften av alla anställda.
Men jag vet inte. Jag vet inte ifall jag någonsin kommer sluta vara rädd för att hamna på landsbygden igen. Är det möjligt att jag någon gång faktiskt kommer längta tillbaka? Kommer jag hitta tillbaka hit någon gång? Jag vet inte.
