När min lilla son kommer hem från dagis vill han leka i trädgården en stund. Leken följer en rutin, en ritual. Klättra på stenen. Arbeta sig igenom buskaget. Och den senaste veckans tillägg – att springa i de stora, gula lönnlöven som ligger utströdda på norrsidan. Igår hade inte frosten släppt ännu på eftermiddagen, och han skrattade förundrat åt det prasslande ljudet av löven under skorna.
Jag stod bredvid och frös. Jag såg på den glada, lilla människan, som återupptäckte sitt hem. Hans grafitgrå halare bröt vackert mot havet av gula löv. Jag tänkte att det skulle bli ett vackert foto. Ett omslagsfoto för Facebook, kanske. Men mobilen med kameran låg i handväskan i bilen.
Sociala medier är numera en del av livet och den kontaktytan kan få ta en del tid och uppmärksamhet i anspråk, tycker jag. Men i det där ögonblicket, bland de frostiga löven, förlorade jag något. Inte bara att mina tankar var på annat håll, utan också att en stund som var vår och som var så vacker, plötsligt saknade något. Jag hade inte kameran till hands, jag kunde inte fånga ögonblicket, jag kunde inte dela upplevelsen med världen. Jag kunde inte berätta historien om mitt liv, där den här stunden hade varit en ljuspunkt, en pixel.
Med obehaglig klarhet såg jag hur det jag ville berätta – hur roligt vi hade det när vi undersökte prasslande löv – förlorade på att mina tankar kretsade kring teknik och bildkomposition. Han tappade intresset, det blev dags att gå in och äta middag. Hade jag delat hans glädje och förundran, eller hade min uppmärksamhet varit splittrad?
”Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket.” Tar vi så krampaktigt tag om de vackra stunderna, att vi kväver dem? Förstärker vi konturerna så kraftigt att detaljerna bleknar?
”Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara”, säger Jesus (Matteusevangeliet 6:21). Är hjärtat här, nu, i leken med mitt barn? Eller har mitt hjärta gått i förväg, till en dag då jag behöver ett substitut för en vardag vi inte längre delar? Eller har jag bara ett behov av att formulera mig själv?
Oavsett varför vi delar och kommunicerar som vi gör, är mediekulturen inte en ström som vi viljelöst dras med i. Det går att öva sig i att rikta sin uppmärksamhet. Det går att välja att vara kvar i ögonblick man njuter av och i möten som är värdefulla.
Jag vill inte byta glädje och närhet mot vemod över alltings tillfällighet. Jag väljer att odelat vara nära i nuet, även om det innebär att jag måste accepterar att nuet är en färskvara, som jag inte kan konservera.
Hur de här tankarna ska omsättas i praktiken får jag fundera vidare på.
