Kan jag stiga ut ur min trygga, invanda vardag? Vad kan jag hjälpa med, vad vill jag hjälpa med? Jag vill plocka upp stafettpinnen som tidigare i veckan växlades mellan Rofa och Markus.
I Apoteket på Storgatan satte jag mig på den enda lediga stolen med min könummerlapp i handen. ”Ursäkta, vad är klockan?” frågade mannen intill på bruten engelska. Jag svarade, men han förstod inte. Jag visade honom armbandsuret. Så gott det nu gick, när den ena kommer från Irak och den andra från Jeppis, förklarade han att kommit till Finland för fem dagar sedan. Jag frågade om han har någonstans att bo, om han har mat och kläder, om allt är okej. Jodå, allt var okej. ”I love Finland”, sa han med ett lite tillkämpat leende. Kanske han tänkte att jag nog snart drar fram ett lakan ur handväskan. Han undrade om jag hade barn och jag visade fotot i plånboken.
Så gick han med sin apotekspåse och jag med min. Jag undrar vad han gör just nu. Sitter han också och tittar på den regntunga himlen? Är han hoppfull? Är han trött, har han ångest?
Jag var glad när vi skildes åt. Jag hade fått använda all arabiska jag kan (och det är inte mycket, men det är kanske tanken som räknas i Irak också?) Jag hade förklarat vägen till diakonimottagningen och tolkat mellan honom och apotekaren. Det kändes bra att kunna göra något.
Men när jag satt mig i bilen och dragit igen dörren kom vemodet. Det är obetydligt, vad jag kan göra. Ett sandkorn i Sahara. Och om jag gjorde allt jag kan, skulle det vara för hans skull? Eller för min egen? Och när jag ställer de frågorna, är det verkligen för att jag vill granska mina motiv, eller är det för att försköna min passivitet?
Men hej, hjälporganisationerna här tar om emot vinterskor idag mellan tio och två. Flyktingar fryser om fötterna. Den verkligheten väntar inte, den pressar på. Så jag får leva med min självkritik och gå och gräva i garderoben.
