Tre jobbdagar kvar. Ett festivalveckoslut. Några dagar vid havet. Sen, sen börjar det bli dags att krypa tillbaka till studiestaden och ta an ett nytt studieår.
Efter förra årets hektiska läsår med utbyten och utbrändhet, ser jag fram emot en höst utan stora förändringar. Samma universitet, samma stad, samma lägenhet och ganska samma människor. Ett år att andas ut. Studera i normal takt.
Okej, vem försöker jag lura.
Egentligen ser jag fram emot att skriva klart min avhandling i racerfart och knåpa ihop en fullspäckad läsordning. Det kliar redan i fingrarna att börja gå igenom kursutbuden. Min egen fakultet räcker inte till för att släcka min studieiver. Det finns så mycket jag vill lära mig. Jag är en kunskapsjunkie och prestationsmissbrukare. Varje dag jag lär mig något som tar mig ett steg närmare ett universalgeni är jag nöjd. Ge mig utmaningar och hundra studiepoäng. Minst.
Det här året är alltså det ultimata testet ifall jag lärt mig något från förra året.
Men suck och stön, jag vet. Jag måste tygla mig.
