Eftersom jag ofta har bestämda åsikter i frågor som enligt mig är enkla, men enligt många andra eller i kristen tradition kan anses problematiska och för att jag med jämna mellanrum diskuterar dessa frågor i kristna sammanhang brukar jag rätt ofta be en bön om att Gud skulle se människorna bakom åsikterna, se det goda uppsåtet bakom allt det som utåt ser ut som fördomar och hat. Jag gör det för att jag inte tror att människor har makt eller visdom att i Guds namn döma andra människor, för att jag inte uppfattar det som vår uppgift att agera domare över varandra i frågor som har sitt ursprung i det faktum att vi alla är skapta olika.
Observera att jag anser att det i de flesta frågor finns en åsikt som är rätt och en som är fel och det faktum att alla har rätt till en åsikt gör inte att den felaktiga åsikten blir rätt i sak. Men jag tror inte heller att en människa är ond bara på grund av att den tycker fel i en fråga. Jag tror det inte ens då en sådan människa vill beröva andra människor rätten till privilegier som en själv har förmånen att ta för givna. Men jag tycker en sådan person försvarar en ond och idiotisk åsikt och jag blir frustrerad då jag aldrig hört en sådan person komma med ett vettigt argument.
Nej, jag tror inte att den människan är mer god eller ond än jag (vilket i sig inte behöver vara en komplimang). Men nog att hen är minst lika ofullkomlig.
Jag har redan konstaterat att det inte är vår uppgift att döma varandra (i religiösa teckern). Av det följer att jag inte altruistiskt ber bara för dem som tycker olika än jag. Jag ser att jag själv precis som de som tycker annorlunda än jag kan vara högfärdig ibland, jag ser att jag uttrycker mig svartvitt och rent av kärlekslöst, jag förstår att någon kanske tar illa upp av att jag säger vad jag tycker, att hen förstår det som att jag dömer hela personer då jag egentligen fördömer åsikter. Också då är det på sin plats att hoppas att högre makter ser ens goda uppsåt.
Att jag anser att det finns frågor i vilka människor (läs kristna) inte ska agera domare över andra människor har också andra implikationer. Det öppnar för möjligheten att det är jag som – trots att jag med hela mitt samvete vet att jag har rätt – har fel. Det i sin tur öppnar för något ännu mer skrämmande, något som i värsta fall kan hota min gudsbild.
Men, det öppnar också för en förståelse för varför de som tycker annorlunda än jag, som jag anser att med urdumma argument försvarar och klamrar sig fast vid vidriga åsikter som i min värld bara kan vara fel, gör det med en sådan kraft och frenesi.
Hur fel jag än anser att dessa människor har, gör de som de gör för att de vill försvara något som för dem är heligt (tror jag). Det leder inte till att jag respekterar deras åsikt (för den anser jag är fel), men deras rätt till den kan jag inte neka. Och jag kanske förstår varför de gör som de gör lite bättre än förut.
Sedan vill jag avsluta med att konstatera att den förståelsen aldrig kommer sträcka sig så långt att jag skulle acceptera den befängda tanken att en människas sexualitet skulle kunna vara en avgörande faktor då det handlar om förmåga att uppfostra barn eller lämplighet att ingå äktenskap. Se där, en till mening som säkert kan uppfattas som kärlekslös.
Helt okej med den där bönen, tycker inte du?
