Jag har drabbats av sommarmelankoli. Hela året går jag omkring och bygger upp förväntningarna inför sommaren. Jag drömmer om varma, ljusa julikvällar och hur oändligt mycket jag kommer njuta av att ljusa morgnar. Jag drömmer om exakt det som vi lever i just nu.
Jaha. Okej. Nå visst är det fint. Men jag carpar ju inte alls tillräckligt med diem just nu.
Medan omvärlden njuter snurrar jag i ekorrhjulet. Missförstå mig rätt – jag tycker massor om mitt jobb och ser fram emot varje arbetsdag. Men som studerande känns det lite frustrerande att ha så knappa möjligheter att njuta av de månader vi alla går och drömmer om majoriteten av året. I mörka februari när huden är genomskinlig och blicken lika tom som badstränderna i juni, är det tanken om julinätterna som tänder den lilla gnistan i ögat på en. Jag glömmer alltid hur fort sommarveckorna passerar framför ögonen på en medan man knappt hinner blinka.
Dessutom är det märkligt hur svårt jag har för att verkligen ta in de idylliska stunderna. De perfekta sommarkvällarna som är så fina så det tar ont att se på. Jag tänker så mycket på att njuta av dem så jag tappar känslan.
I skrivandes stund drog en regnskur förbi och kylde ner den idylliska juliaftonen. Som om himlen kände för att sympatisera med mitt vemod. Kanske jag kommer återfinna en uppskattning för sommaren när jag sen någon gång i framtiden, förhoppningsvis faktiskt har semester under sommaren.
Vilken tur att hösten är min favoritårstid.
