Kalla mig offer. Kalla mig martyr. Men jag känner mig nertystad. Jag känner mig förminskad. Min åsikt känns inte viktig.
Kan du aldrig bara vara tyst? Måst du alltid ta upp det där? Jag orkar inte diskutera det där. Lilla vännen. Varför ser du det som ett problem? Inte alla män. Det där är så onödigt. Skapa inte problem. Vissa saker kan man inte ändra på.
Det finns få saker som sårar mig lika djupt som när jag blir förminskad. När någon visar att jag tar för mycket plats. Att jag har för mycket, och fel, åsikter. Att jag inte vet när jag ska vara tyst. Att jag inte vet att fina flickor tiger och är snälla. För ingen tycker ju att en kvinna som gapar och kritiserar patriarkatet är kul sällskap. Kan du inte bara vara nöjd? Du har det ju bra.
Ibland tar jag faktiskt åt mig kritiken och skäms över mig själv. Jag kan grubbla och jämra mig över att jag tagit för mycket plats. Att jag tog munturen en gång för mycket. Jag ångrar att jag var så framfusig istället för att sitta tyst.
Varför kan jag inte bara sluta bry mig? Det skulle vara så mycket lättare ifall inte en stor del av min tankeverksamhet skulle gå åt till att tänka på jordens orättvisor, och hur jag ska jobba emot dem. Det skulle vara lättare ifall jag skrattade åt sexistiska skämt istället för att säga ifrån. Det skulle vara lättare ifall jag slutade ifrågasätta varför jag ska diska medan mina bröder får gå på fotbollsmatch. Men så länge jag inte säger ifrån och ifrågasätter kommer vi att leva med samma strukturer i för många generationer till.
Det är väl synd om min omgivning för att jag läst så mycket om feminism, patriarkatets förtryck, samhällsstruktrer, könsroller och kvinnohat. Men jag tänker inte tiga i församlingen.
