Under förra veckan njöt jag av mina sista lediga dagar innan sommarjobbet satte igång. Jag passade då på att åka till min absoluta favoritplats, min frizon, Rönnören. Familjens holme långt ute i den yttersta Östnyländska skärgården.
Tillsammans med min storebror och pappa åkte vi dit för att städa och göra i ordning inför sommaren. För varje våg som förde oss längre bort från fastlandet sänktes min axlar och spänningen lättade. Havet och jag, vi trivs bra ihop.
Men när jag steg i land på holmen var någonting annorlunda. Det var inte som förut. Någonting hade hänt. Rönnören var inte som den brukade.
Det var tyst.
Inga måsar. Inga tärnor. Inga fåglar som vi med glädje alltid låtit bygga bo på holmen syntes eller hördes.
Det var tyst.
Under min 22 levnadsår har jag aldrig upplevt en sådan tystnad på Rönnören. Speciellt inte såhär på försommaren då oroliga måsar sedvanligt brukar vaka sina fågelbon på stranden. Vad har hänt? Vad har fått måsarna att tystna? Kanske det finns en helt naturlig förklaring till tystnaden. Ekosystemet kan möjligtvis ha rubbats av exceptionellt högt vatten någon gång under våren, eller så har något annat hänt som fått måsarna att välja en annan boplats i år. Något som fått måsarna på holmen att tystna.
Ibland får en väl bara acceptera tystnaden, även om den kan kännas skrämmande.Vad i vårt liv ska hända för att vi ska tystna? Finns det situationer i livet då det skapas en oundviklig tystnad? En naturlig tystnad. Eller situationer då det finns skäl att tystna och inte söka efter skrän.
Jag märkte samma sak den här veckan när jag hängt i Maxmo skärgård i Österbotten. Vanligtvis brukar det inte vara nån vits att ta ut kajaken och paddla så här års, för varje gång man närmar sig en holme blir man attackerad av måsar som vaktar sina bon. Nu höll de sig däremot på avstånd och vi kunde lugnt paddla nära öar och till och med stiga i land på öar som vanligtvis vaktas noga av måsarna. Min pappas teori är att det i år har varit extra mycket kråkor och hökar som jagat måsarna och ätit upp deras ägg. Inte en enda måsunge såg jag. En annorlunda försommar.