Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Mitt yrkesverksamma liv – den eviga revisionen

20 maj , 2015, 12.25 Sofie

 

passion-calling-insta

Ibland funderar jag starkt på varför jag håller på med det kreativa jag gör. Det känns, i mina sämsta stunder, som att det inte är viktigt, det hjälper ingen, det räddar inga liv. Det är bara en egoistisk sak som jag vill göra för att jag njuter av det.
Jag förstår mig sällan på drivkraft, längtan efter att få skapa. Varifrån kommer den? Jo, jag vet, Gud är Skaparen och vi är hans avbild, alltså är vi till för att skapa på olika sätt, och det tror jag på. Men hur kan den vara så stark och hur ska man sätta den i nyttig användning?

Jag kommer från en bondefamilj där man jobbar med händer och gör ett leverne av hederligt kroppsarbete. Min syster är sjukskötare, det jobbet sätter jag högst upp på viktigajobblistan. Jag har ibland svårt att se likhetstecken mellan hederligt, viktigt arbete och kreativt jobb. Har det med välmående att göra: då jag får göra det jag känner mig bra på, då är jag en bättre medmänniska? Och måste den österbottniska/finländska tonen alltid finnas med, att man ska jobba och det är inte roligt att jobba men man ska jobba och göra rätt för sig. Eller du behöver ha en utbildning, så du får ett jobb, så du får en lön, så du kan skaffa dig det och det och leva så och så?
Vi är så olika. Jag avundas de som är nöjda med att jobba regelbundna tider, på samma ställe år efter år. Men jag kan inte det, inte helt och hållet. Jag överlever genom att utmana mig kreativt. Vissa dagar kännas det självklart. Precis som att ”det du känner passion för är inte bara slumpmässigt, det är ditt kall”.
När jag var ung vuxen hörde jag en vuxen kvinna vittna vid nåt kyrkligt tillfälle att det du jättegärna vill göra i ditt liv kan vara Guds plan för dig. Alltså inte det att jag måste göra det Gud vill, eller söka Guds vilja med mitt liv som det så svårefterlevt uttrycks, utan att jag får göra det jag längtar efter att få göra och det är det Gud vill för mig.
Jag och min man är igen inne på diskussionen hur vi ska överleva professionellt ända fram till pensionen, hur vi ska sysselsätta oss för att inte duka under av du ska göra rätt för dig-bördan. Hur vi kan överleva vardagen med mindre och ändå göra livet rikt för hela familjen.
Blir du klokare, ju äldre du blir, på vad som egentligen är meningen med ditt och våra yrkesverksamma liv?
Kram!

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *