Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Ändamålet helgar medlen – frälsning som gränsar till andligt våld?

18 maj , 2015, 21.49 Rofa Blauberg

 

Innan vi börjar vill jag göra en sak väldigt klar; jag har begränsad förstahandserfarenhet av det jag kommer skriva om. Mina erfarenheter begränsar sig till det jag under tio års tid till och från iakttagit då jag jobbat på Lekholmen och på sådant jag läst om och hört av vänner och bekanta som på ett mer personligt plan berörts. Mitt mål är att beskriva hur jag uppfattar något jag inte vuxit upp med, men av olika anledningar till och från råkat ut för. Jag vill inte fördöma det karismatiska i sig, men lyfta fram några saker som potentiellt kan vara problematiska*.

I en artikel i Vasabladet skriver Anders Eklund om väckelse och karismatisk kristendom inom ungdomsarbetet i Karleby svenska församling. Artikeln lyfter fram många goda sidor som åstadkommits med hjälp av det karismatiska, men där finns också mycket problematiskt. Bland det mest hårresande som nämns finns försök att skrämma barn och unga till tro, omvändelse med hjälp av hot om förtappelse och försök att begränsa unga församlingsmedlemmars umgänge med ickefrälsta jämnåriga (ni hör på min ton att jag blir lätt förbannad).

För en som inte är van vid karismatiska rörelser framstår sådana lätt som någon form av personkulter. Utgående från den ringa erfarenhet jag anammat kan jag konstatera att det väldigt ofta verkar vara så att en, eller några få ledare står i centrum medan andra försöker efterlikna dem. Typiskt är också att en viss slags retorik figurerar hos de redan frälsta och att dessa eftersträvar att omvända de – oftast redan döpta – som ännu inte tror, eller åtminstone inte gör det på rätt sätt. Ofta men inte alltid utstrålar dessa frälsta dessutom en aura av överlägsenhet, då deras egen övertygelse brinner så stark att den blir svår för andra att uthärda – fast det är det kanske inget fel på.

Problemet med den retorik som jag själv hört användas är att den är väldigt svartvit. De berättelser en hör på andakter och andra samlingar följer ett tydligt retoriskt mönster som något karikerat börjar med att allt/berättarens liv/berättaren själv var skit, men så kom Jesus in i hens liv och plötsligt var allt/berättarens liv/berättaren själv bara solsken och fantastiskt och bra.

Vad är då problematiskt med detta retoriska mönster? Jag tänker här komma med två förslag på undertoner i mönstret. Ni kan själv avgöra om de är önskvärda.

A)   Om du inte ännu låtit Jesus komma in i ditt liv är allt/ditt liv/du själv skit och detta kommer inte att förändras innan du tror på det sätt som de karismatiska ledarna vill. Oavsett om det är avsiktligt eller inte insinueras det att det bara finns ett rätt sätt att tro på. Då kan kyrkan snabbt kännas väldigt trång.

B)   Om du redan tror, men kanske har svårt att känna den glädje som de karismatiska ledarna talar om finns risken att du känner dig som en ganska dålig kristen. Om du trots din tro ibland tycker att allt/ditt liv/du själv ibland känner dig skit (eller rent av vet att du är det) händer det lätt att du inser eller åtminstone misstänker att du i Guds ögon är ganska värdelös. Det antyder ju de som gett sig själv tolkningsföreträdet och som helt tydligt är bättre på att tro än du. Det här har jag själv känt och råkat utför, min tro är mer kontemplativ än brinnande övertygad. Också i detta fall känns bönehuset lätt ganska trångt.

Problemet med retoriken jag försökt beskriva ovan är alltså att den bygger på motsatsparet gott – ont där den ännu inte omvända placeras i den senare kategorin och den frälsta i den första. I en sådan konstellation är risken för att någon råkar ut för andlig våldtäkt enorm.

En karismatisk ledare som arbetar med ungdomar har en enorm makt över dessa. Av artikeln i Vasabladet framgår att ledarna ofta balanserar på gränsen till maktmissbruk och att gränsen åtminstone i Karleby svenska församling har överträtts vi upprepade tillfällen, för att inte säga systematiskt. Att kyrkoherden i församlingen i det närmaste verkar förhålla sig likgiltigt till det som skett är minst sagt oroväckande. I ett märkligt citat konstaterar han bland annat att: ”Balansgången av att inte rida på de känslostormar som de unga har är inte alltid enkel” vilket – som jag förstår det i sammanhanget – alltså innebär att det är svårt att veta när det är okej att utnyttja det faktum att en tonåring befinner sig i känslomässig obalans.

Jag vet naturligtvis inte, men personligen anser jag inte att det är något som behöver diskuteras. Svaret är ett entydigt: ALDRIG.

Eftersom en fråga som verkar genomsyra Vasabladsartikeln är: när har en gått för långt? Vill jag försöka mig på ett svar.

Du har gått för långt i det skede då din iver att frälsa en annan människa riskerar att skada personens fysiska, psykiska eller andliga utveckling eller välbefinnande. Du har gått för långt då du som har makt antyder att en person är fel för att hen inte är som eller tror på det sätt som du anser vara rätt.

Det karismatiska i sig är det inget fel på, men som alltid ska en också här komma ihåg att ändamålen inte alltid helgar medlen.

Eller, vad tycker du?

 

*Karismatisk kristendom är ingalunda ensam om att innehålla element som kan upplevas som problematiska eller kränkande. Alla former av tillbedjan innehåller i min erfarenhet sådant som någon kan må dåligt av. Det är viktigt att känna till och problematisera.

Läs andras kommentarer till artikeln:

Jag ljög i kyrkan på bloggen kakakarin.ratata.fi

Den österbottniska skammen på jeanforsman.com

Läs också

2 kommentarer

  1. Anna La skriver:

    Synd, det går inte att få upp artikeln du hänvisar till…

    • Rofa Blauberg skriver:

      Äh. Den länken fungerar för mig när jag öppnar den på facebook, det var där jag hittade den. Men här funkar den plötsligt inte längre. Märkligt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *