I gårdagens HBL ingår en Impulskolumn av den ”avdankade kantorn” Folke Forsman. Kolumnen är intressant på många sätt, men jag tänker här ta fasta på det som med tanke på kyrkan som helhet – bestående av också församlingsmedlemmar och inte bara anställda – är mest spännande.
Foto: Aarne Ormio.
Den ton som Forsman genomgående använder sig av i texten är elitistisk. Han uttrycker sig nedlåtande och föraktfullt om musik och personer (till exempel och företrädesvis vanliga församlingsmedlemmar) som gillar musik som han själv verkar uppfatta som ytlig, banal och låg. Mellan raderna står att läsa att det finns musik som är fin nog för att spelas i kyrkan, men att de personer som är kyrkan är för dumma och obildade för att förstå det fina i ”riktig” kyrkomusik.
Kan vara att Forsman vill slå ett slag för klassisk kyrkomusik och de onekliga konstnärliga och sakrala värden denna musik innehåller, men det blir fel. Och det är på något vis symptomatiskt för kyrkan.
Det blir lätt så att de som inte förstår sig på och brinner för uråldriga former och liturgiska ideal omyndigförklaras, då det kanske med tanke på tomma kyrkbänkar kunde vara mer fruktbart att lyssna på dem som gärna vill ha något de känner igen sig i.
Jag vill inte bestrida värdet i vacker liturgi och traditionell sakral musik. Däremot frågar jag mig om inte ändamålet i vissa fall kan helga medlet. Målet torde ju ändå vara att locka folk till kyrkan och syftet med såväl musik som liturgi att ge församlingsmedlemmarna kanaler för tillbedjan?
Eller har jag förstått fel? Kanske: ”vi räddade inte så många själar, men shit vad vi partajade till Buxtehude och rockade Haydn på orgeln i den folktomma kyrkan!” är helt godkänt facit i sådana här sammanhang. Kanske är jag helt enkelt för ytlig och låg för att förstå mig på så höga saker som kyrka och tro.
Ändå har jag svårt att inte tänka att, om det sätt som använts för att nå ändamålen inte fungerar perfekt, finns skäl för att med öppna sinnen experimentera med nya medel. Vad säger ni om det?
____________________________________________________
Svara på Andetags läsarenkät senast 7.5 och vinn ett pris. Svara genom att klicka här.
Kyrkomusik kan vara allt. Stora, sirliga, stämningsfulla upplevelser i elitklass. Men ännu vilktigare tycker jag det är med buller och bång:barnkörer, trumpeter och trummor . Ingen får uteslutas – musiken förenar och ger stämning och fart åt det hela. Glädjen föds i det gemensamma musicerandet till Herrens ära – tycker en som sjöng 18 år i en nu sorgligen avtynad kyrkokör. Och vad jag förstått tynade gudstjäntsengagemanget i församlingen på samma väg …