Idag kryllar nyhetsflödet på min facebook av människor som, på grund av att ett öppet främlingsfientligt parti i ännu ett val fått ett fruktansvärt stort mandat, funderar på at lämna landet. Jag läser kommentarer om att de som röstar på dem som kallas rasister är idioter. En del frågar sig hur folk i Finland år 2015 kan vara så dumma, så inskränkta.
Jag tycker att frustrationen är förståelig. Ändå frågar jag mig om inte det istället för att idiotförklarar och avhumanisera Sannfinländarna, skulle vara skäl att på allvar fråga sig vad som gör att just det partiet lyckas vinna ett så stort stöd i ett val i just vårt land just idag. Då kan steg nummer ett faktiskt vara att inte försöka se de väljare som stöder partiet som idioter.
Alltså; vad skvallrar det om att ett parti som Sannfinländarna får så många röster som de fick i valet igår? Att vi andra kan klappa oss själva på axeln och konstatera att vi åtminstone inte är rasister? Att vi inte är en del av problemet?
Eller talar det snarare om att vi som folk borde se oss själva i spegeln?
Jag tänker att det, att så många människor röstar på just Sannfinländarna skriker marginalisering. Det finns en stor grupp människor som med sitt valbeteende vrålar att de inte tror att någon annan bryr sig – och handen på hjärtat, hur fel har de egentligen?
Jag frågar mig om det kan vara så, att Sannfinländarnas framgång talar ett tydligt språk om bristande solidaritet, om ett samhälle där vi blundar för andras misär och med skygglappar för ögonen gör vårt bästa för att hålla fast vid våra egna privilegier?
Det är – såvitt jag kan förstå – de som saknar makt att påverka sin egen situation som röstar på Sannfinländarna. Det handlar om långtidsarbetslösa och människor som förlorat sina arbeten då fabriker flyttats från deras byar till länder med förmånligare produktionsförhållanden. Den uppfattningen har åtminstone jag fått.
Då kan det vara intressant att fråga sig hur vi och framförallt makthavarna talar om dessa maktlösa. Ses de som en outnyttjad resurs som kan bära Finland ur ekonomiskt trångmål och som därför till varje pris borde inkluderas i samhället, eller framställs de ofta som lata, oföretagsamma individer som är föga annat än en börda för samhället?
Om svaret finns någonstans närmare det senare alternativet, finns det kanske skäl att fråga sig om inte det är ganska naturligt, att människor som saknar makt att påverka sin egen situation, kan känna sig manade att rösta på ett parti som specialiserat sig på att hitta syndabockar. Är det konstigt om ett parti som uttalat intresserar sig för de nästan marginaliserades problem får röster av dessa? Är det konstigt att de fiskar röster genom att peka på yttre (inte finländska) syndabockar?
Jag tror inte det.
Det är självklart att det (bland mycket annat) är extremt osolidariskt av Sannfinländarna att använda invandrare som slagträ i politisk debatt. Att de säger att vi inte har råd att ta emot fler flyktingar eller att de låter invandrare bära skulden för våra samhälleliga tillkortakommanden är i mitt tycke motbjudande. Likväl tror jag det finns skäl för oss alla att fråga oss själva hur solidariska vi andra egentligen är, då vi mer än gärna låter ett parti bära skulden för bulken av det osolidariska i vårt samhälle. Vad gör vi själva då, annat än skiftar fokus från alla dem som mår dåligt och som vi inte hjälper för att vi är så måna om att hålla fast vid våra egna privilegier?
Okej, jag kommer kanske inte fram till så mycket konkret. Men, som jag ser det är Sannfinländarnas framgång inte ett problem i sig, utan ett symptom. Ett resultat av problem som vi alltför länge låtit växa utan att ta tag i.
Jag tror att vi – om vi verkligen vill komma åt främlingsfientligheten – behöver bli bättre på att avstå från överflöd, på att dela med oss och på att se till att vårt samhälle är möjligast rättvist för alla medborgare. För det är skrämmande om en del människor i vårt samhälle upplever att den enda vägen till en känsla av egenvärde, går över personer med ännu mindre makt än en själv.
Eller, vad tycker du?
