Förra sommaren skrev jag ett inlägg om ett ställe som är speciellt viktigt för mig och för min andliga utveckling. Tonen var varm och mysig och osade förhoppningsvis en känsla av att här hör jag hemma. Dessa känslor för Lekholmen finns visserligen kvar, men idag befinner de sig i första hand ganska mycket i det förflutna och i andra hand långt i bakgrunden. De är inte aktuella, beskriver inte vad jag känner då holmen kommer på tal idag.
Förra sommaren innebar för Lekholmens del en besökarrush varslike inte skådats på åratal. Över de senaste åren hade några förändringar gjorts för att hjälpa upp besökarantalet och dessa började nu bära frukt. Också personalstrukturen ändrades på ett sätt som jag då som nu tror att på sikt kommer gynna bevarandet av Lekis som svenskt rum.
I stora drag innebar förändringarna en större satsning på program för besökarna och att verksamheten knöts närmare de enskilda församlingarna, i praktiken genom att dessa ansvarar för var sin period under sommaren. Den senare förändringen gjorde det möjligt för församlingarna att under sina lägerperioder i högre grad rikta verksamheten till sina egna ungdomar. Samtidigt innebar den, som jag uppfattar det ett slut för en uttalat gemensam svensk församlingsverksamhet på Lekholmen* (även om en med viss rätt kan fråga sig hur väl denna fungerat tidigare).
På ett personligt plan innebar den senare förändringen och förändringarna i personalstrukturen att en låga som dittills alltid brunnit starkt för Lekholmen började fladdra. Idag är det svårt att se om den alls brinner.
Den här sommaren blir den första sedan 2001 då jag inte jobbar på Lekholmen. Det här är första sommaren jag ställer mig tveksamt till om jag överhuvudtaget kommer att åka ut till holmen. Jag känner att mina insatser inte längre behövs, att jag inte längre har något att ge, att jag är trött på hela stället och att det inte finns någon plats för mig där då jag inte längre jobbar.
Det låter kanske bitter och det är det kanske också, men jag har idag svårt att tänka på Lekholmen utan att bli ledsen. Att känna att jag har en uppgift, att just jag behövs har alltid varit en viktig del av min kristna identitet. För mig har arbetet på Lekholmen, själva värvet varit som en form av gudstjänst (ursäkta det högtravande uttrycket). Det har på riktigt känts som att jag jobbat för ett högre ändamål ute på holmen. Och nu saknar jag ett forum för denna tjänst.
Det är viktigt att här betona att jag bara beskriver en personlig upplevelse. Som jag sade redan i början av inlägget tror jag att förändringarna var både bra och nödvändiga. Jag tänker också att förändringar per automatik innebär att någon blir i kläm. För att någon ska kunna vinna krävs det väldigt ofta att någon annan ska förlora. Jag har fått skatta mig till de lyckliga vinnarna under en väldigt lång tid. Jag har haft tillgång till ett ställe där kontakten till det andliga är lite lättare än på annan ort.
Idag är jag nästan 30. Det kanske är ett tecken på att det för mig är dags att söka mig till andra forum, att stiga åt sidan och ge yngre med ett eventuellt större behov än jag möjligheten att utveckla ett passionerat förhållande till ett av de mest magiska ställen jag besökt.
Bland alla som jobbat på Lekholmen är jag en liten droppe i havet, men för mig har Lekholmen alltid varit något större än bara jag. Det känns stort att ha fått jobba där så länge och med så många uppgifter, men det känns också att det är dags för mig och holmen att utveckla ett nytt förhållande. De förändringar som skett har lett till att jag åtminstone tillsvidare lämnar holmen. Jag gör det villigt, för jag tror att den utveckling som hela tiden sker kommer leda till att mina egna barn en dag har möjlighet att ha ett förhållande till holmen. Det vill jag så gärna unna dem.
Ps. Det här inlägget innehåller många känslor jag burit på det senaste året. Jag ber om ursäkt för bitterhet och unkenhet. De upplevelser som beskrivs är på ett personligt plan autentiska, men jag märker att de förlorar sin värsta udd nu då jag skrivit om dem.
*Samtidigt vet jag att verksamheten på Lekholmen alltid pendlat mellan att ha en starkare betoning på enskilda församlingar och en starkare betoning på det gemensamma. Så den utveckling som nu sker är i högsta grad naturlig.
