Det finns en bok som jag har läst fler gånger än Bibeln. Okej, det finns ganska många böcker jag har läst fler gånger än Bibeln. Ska jag vara ärlig har jag aldrig plöjt igenom Bibeln från början till slut (men jag jobbar på det).
Det finns alltså en bok (eller samling böcker) jag läst långt fler gånger än jag läst de böcker jag läst flera gånger än Bibeln. Det handlar naturligtvis om J.R.R. Tolkiens böcker om alver, människor, hobbitar och alla andra väsen och alternativa verkligheter i den enorma fantasyvärld han skapat.
Räknar man med de uppemot tjugo gånger jag läst trilogin om härskarringen och de en till tre gånger jag läst allt annat av Tolkien jag fått tag på kan man nog med god orsak fråga sig om inte jag varit en liten aning besatt. I tonåren utgjorde en stund med mina favoritböcker en ritual som inte sällan innehöll element som mat och dryck. Det fanns något heligt över de stunderna.
Vad är det då som gör böckerna så bra?
För det första börjar allt med ett väsen, Ílluvatar, som skapar världen med hjälp av musik. För att spela den musik han skapat, gör denna första flera andra andeväsen vars makt är mindre – dessa kallas Ainur. Var och en av dessa får spela sin del av musiken utan att egentligen ha insyn i vad de andra spelar. Lämpligen önskar en Ainu, Melkor, överträffa sin skapare genom att själv börja skapa – och vips finns det även ondska i den värld som från början varit enbart god.
I förlängningen leder det skedda till att Melkor stöts ut av övriga Ainur, att en evighetslång kamp mellan gott och ont inleds och till att denna kamp till slut avgörs till de godas favör då Frodo och Sam i slutet av trilogin förstör härskarringen.
Tolkiens värld rymmer alltså en skapelseberättelse, en mytologi, en magisk värld (som beskrivs i nästan för stor detalj), en kamp mellan gott och ont och en gestalt (egentligen många) som då behovet är störst dyker upp och räddar världen.
Det är det som gör böckerna så bra. Varför jag läser och läser dem beror i sin tur antagligen på att de ger mig en känsla av trygghet.
Det är något de har gemensamt med en annan samling böcker jag nämnde tidigare i detta inlägg. Också Bibelns texter fyller mig med trygghet. Dessutom har jag – trots att jag ännu inte läst allt – anat mig till att det åtminstone karikerat och på ytan finns vissa likheter mellan Bibeln och Tolkiens berättelser om Midgård.
Det är i sig inte konstigt. Bibeln sägs ibland vara grunden för all västerländsk litteratur. Och det är bara en av många orsaker till att jag en dag tänker läsa ut också den.
