Det är vår. Ögonen kliar, näsan rinner och påskharen börjar småningom värpa ägg. Betraktat ur ett mer kristet perspektiv befinner vi oss i början av stilla veckan och granskar vi världen utgående från mig är tiderna spännande i högsta allmänhet.
Hbl publicerade i helgen en artikel om det nya arbetslivet. Som ung relativt nyutbildad lärare motsvarar jag kanske närmast Vera Visstid. Det innebär i praktiken att jag just nu jobbar ett år i taget, att jag inte är på det klara om var jag kommer jobba nästa läsår och att de närmaste veckorna, möjligtvis månaderna kommer att vara ytterst intressanta med tanke på framtiden.
Den som befinner sig i det läge jag gör kan på en känsloskala – åtminstone tidvis – tänkas pendla mellan himmel och helvete. Å ena sidan är världen öppen och alla tänkbara lediga jobb är ens att drömma om och söka, å andra sidan finns oundvikligen även hos den mest inbitna optimist, en gnagande oro för att kanske inte alls bli anställd.
Då föredrar jag att gilla läget som det är. Jag gillar den relativa friheten, gillar att allt är möjligt och blundar för att det finns en sida till ALLT som ibland skrämmer mig. För sådan är jag. Jag föredrar att se det positiva och litar på att allt löser sig till slut. Både för att det måste och för att det alltid har gjort det tills nu (*tyst tackbön här* – AMEN).
———————————————————————————————————————————————–
Det finns en del av mig som gärna vill skriva om osäkerheten som går hand i hand med friheten. Om rädslan som utgör kontrasten till hoppet, minnena av tidigare tider av väntan, de gånger då telefonen aldrig ringt och inget brev ramlat in genom den virtuella postluckan – oron för att allt detta ska upprepas. Om känslan att väga för lätt samtidigt som sinnet känns allt för tungt. Jag vill visa att jag förstår dem som tappat hoppet, att jag känner med dem vars branscher inte kan erbjuda samma framtidsutsikter som min och som verkligen har det jobbigt.
———————————————————————————————————————————————–
Observera hur svårt det är.
För att inte verka otacksam och i ett (patetiskt) försök att verka ödmjuk distanserar jag mig från människor som befinner sig i en liknande situation som jag. För att visa att jag tror på min framtid och är beredd att kämpa för den är jag tvungen (varför?) att konstruera en andra, ett de som inte är jag, som snarare är min motsats. Så mycket jag vill stå i bredd, målar jag ändå fram en värld som består av vinnare och förlorare – och tänka sig, mig själv placerar jag bland dem som segrar.
Undrar just vad det kan bero på. Och om någon annan någonsin gör samma sak?
