På mitt jobb har jag fått lära mig att alla kan vara potentiella tjuvar. Enligt statistik är en stor del av alla stölder utförda av tjuvar som har ett tydligt mål att stjäla. Men en förvånansvärt stor del av stölderna är utförda av personer som i just den stunden föll för impulsen eftersom dom såg en möjlighet att ta. Jag har fått lära mig att misstänka alla och tyvärr fått erfara många gånger att det ofta är dom man inte tror ska ta som stjäl. Jag hälsar på alla som kommer in i butiken och försöker få ögonkontakt med dem. Enligt utbildare i stöldförebyggande kan jag på det sättet förhindra att nån följer impulsen att stjäla, eftersom dom sett att någon har ögonen på dem. ”Jag ser dig, tro inte att du kan ta något härifrån”. Jag känner mig ledsen över att vara misstänksam mot människor.
I min tunnelbaneuppgång sitter kvinnan varje dag, från förmiddag till sen eftermiddag. Hon säger inte ”pliis” eller ”tack, tack” sådär vädjande eller krävande som många andra, hon bara ler glatt och ser en i ögonen. Ögonkontakten är hjärtlig men allt annat än glad. Hon är smutsig och har röda ögon. Vår ögonkontakt öppnar upp för en värld av skuld hos mig. Jag kan inte hjälpa i den mån jag skulle vilja. Ofta är jag själv utan pengar, vänder på slantarna och vill kunna köpa hem mat till egna barn. Men jag har ändå tak över huvud och jag får bo med min kära och våra barn. Jag försöker hjälpa då jag kan, ge pengar eller mat. Jag skäms ofta för att jag inte ger. Ibland springer jag upp och ner för tunnelbanetrappen 3-4 gånger per dag och jag önskar att hon inte satt där. Jag vill inte bara säga hej, le och ha ögonkontakt med henne, även om det är allt jag kan dela med mig av just då. Jag är obekväm med att hon finns.
Jag sitter på tunnelbanan påväg hem från en vintagemässa en lördag kväll. Bredvid mig, på andra sidan mittgången, sätter sig två ordentligt alkoholpåverkade män. Dom stör inte, den ena sitter försjunken pillandes på telefonen, den andra somnar. Han som somnar sitter närmast mig och sydar mer och mer över mittgången. Av nån anledning är jag alldeles kallsvettig, jag är rädd vad som ska hända ifall han faller ner mellan bänkarna. Ska jag lyfta upp honom, tänk om han slår sig, tänk om han börjar blöda, eller spy! Jag har varit med och dragit upp en full man från tunnelbanespåren, jag vill inte vara med om att en full person skadar sig igen. Jag skäms över att jag tänker så och kallsvettas ännu mer och jag tvingar mig själv att sitta kvar, trots att jag redan ögnat igenom vagnen efter en ny plats. Jag skäms för att jag är rädd för de till synes ofarliga männen. Men man behöver vara på sin vakt i storstan en lördagskväll försöker jag övertyga mig själv. Jag åker från Skogskyrkogården till Rådmansgatan. Männen stiger av vid Slussen och jag sitter kvar helt utmattad av mina egna fördomar och rädslor de sista stoppen hem.
Det är mycket med denna stad jag bor i som göder min okunskap. Stor stad med många människor, människor man inte hinner lära känna utan bara får några sekunders uppfattning av. Och jag känner mig ledsen och skäms för jag har börjat känna mig främlingsfientlig. Jag vill inte vara främlingsfientlig.
Dom tre följande veckorna tänker jag posta främlingsvänliga bokstavsillustrationer för att uppmuntra mig själv och förhoppningsvis någon annan också.
Sofie
<3 Dina ord, de åkte rakt in i hjärtat!
Tack Liisa <3
S