När jag för många år sedan insjuknade i depression, väckte det en del förvåning i min omgivning. En av kommentarerna som jag fick var ”du som har alltid varit så stark!” Nu tänker jag att kanske var just det där med att alltid vara så stark en av sakerna som till slut gjorde mig sjuk.
Det är inget fel i att vara stark, men jag tror att det kan bli till ett problem när man bara är stark. Jag tycker faktiskt att jag nu är starkare än någonsin, men bara eftersom jag har även hittat och erkänt min svaghet.
Jag har förr krävt helt omöjliga saker av mig själv, att jag ska orka allt, klara av allt, kunna allt, och allt utan hjälp av andra. Nu har jag lärt mig att visa nåd mot mig själv och älska mig som jag är. Dessutom har jag lärt mig att erkänna min känsla av att sakna och behöva andra människor.
Jag skäms inte över att fråga om jag inte förstår något. Däremot kan jag fortfarande ha lite svårt för att be om hjälp när jag kanske skulle klara av saken själv. Alltför ofta kämpar jag till bristningsgränsen istället för att be en vän om hjälp. Men jag försöker bli bättre på det. Det har hjälpt mig mycket att försöka tänka hur jag skulle göra om det var tvärtom och en vän till mig behövde min hjälp. Jag skulle ju gärna göra allt vad jag kan.
Idag är en av de dagarna då jag behöver en vän, bara för en kram och lite prat. Och jag är lycklig över att jag faktiskt har vänner som jag kan söka mig till. För jag klarar inte, och vill inte ens klara mig genom det här livet ensam.
Bra skrivet av dig och modigt. Verklig styrka kräver ju att vi vågar erkänna vår svaghet och framför allt vårt behov av andra människor. För många år sedan då jag gick igenom en stor sorg, så beslöt jag mig för att ensam är stark. Tack och lov vaknade jag upp ur den villfarelsen och känner stor tacksamhet för mina vänner och inser hur mycket hjälp jag fått av dem och hur mycket jag behöver dem.
Tack, Carita.
Ja, tänk att vi alla får var och en hitta den där kunskapen genom den svåra vägen. Men kanske är det just det som är att vara och växa som människa.