Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Tandläkarbesöket

28 jan , 2015, 01.24 Malena Björkgren

 

”Det är sådana här stunder som man lever på i yrkeslivet.” Ungefär så sade min tandläkare idag under den årliga kontrollen. Hon hade just öst beröm över tandkött, slemhinnor och hål som inte vuxit sig större. Hon var genuint glad. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle säga. Så jag stod antagligen och log ett fånigt leende.

Det känns ovant att någon blir så glad över ens munkondition. (Jag har haft alla möjliga slags tandställningar under barndomen och tonåren, samt hål nu och då. Att allt skulle var okej med tänderna, det förväntar jag mig inte att höra). Ska man säga ”tack” eller ”varsågod”? Jag var nästan på vippen att svara att jag alls inte borstar tänderna så flitigt som man borde. Men en sådan kommentar skulle ha varit klumpig. Situationen krävde inget annat av mig än att jag fanns där i tandläkarens glädje. Ändå var det lite svårt.

Munnen är ett ganska privat område. Munnen är sensuell. I munnen känner vi smaker. Med munnen njuter vi, leker, tuggar, formar ord, ger njutning. Munnen är helig.

Samtidigt finns det en hel del mer eller mindre outtalade regler kring munnen. Det anses sällan vackert att gapa stort. ”Bry er inte om hur ni ser ut”, sägs det under köruppsjungningar. Munnens andedräkt kan bekymra. De sneda tänderna likaså. Underbettet. Överbettet. Och den skrattande munnen döljs ibland av en hand.

Den här munnen ska man visa för någon annan vid ett tandläkarbesök och låta undersökas. Det behövs tillit.

Jag har tyckt om att gå till samma tandläkare de senaste åren. Och idag var hon särskilt glad.

Jag hann fundera på den där glädjen medan jag gick hemåt. Jag tror inte att hon i första hand var glad åt en flitigt borstande klient (hur det är med den saken diskuterade vi aldrig). Jag tror inte ens att glädjen gällde den egna kompetensen – att hon kände sig som en lyckad tandläkare. Jag tror hon bara var glad över en frisk mun och tandrad.

Tandläkarens glädje gjorde att också jag blev glad över min mun. Jag vill ta hand om den. Jag vill inte slå mig till borst-ro. Kanske finns det en marginal där jag kunde dra in lite? Men det är inte den känslan jag får. I stället känner jag att jag vill ta hand om min kropp, och jag tycker om den känslan. När någon annan är glad i min kropp blir jag också glad. Betyder det att min egen kroppsglädje är beroende av att någon annan gläds? Nej, men någon annans glädje är heller inte oviktig. Jag påminns om att jag har en fin kropp och att jag ska vara rädd om den.

Gapa stort!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *