För en vecka sedan fyllde jag 29 år. För en dryg vecka sedan hade jag anledning att åter läsa igenom de första kapitlen i Mathias Rosenlunds Kopparbergsvägen 20. Besöket i Rosenlunds fiktiva avbildning av vår värld bidrog med två meningar som jag burit med mig och som i mitt tycke, på ett rätt så förträffligt sätt fångar hur det kan vara att bli äldre, mer vuxen.
Nu tänker jag göra mot god sed, bara så ni vet. Jag tänker riva meningarna ur sitt sammanhang och godtyckligt böja dem till mina egna ändamål. Bara för att de är så fina och passar så otroligt bra. Och för att jag inte hade kunnat säga det bättre själv. Jag tänker använda meningarna för att förklara mig, hur jag tänker och känner.
”Hon vet inte hur överrumplad man kan bli när man märker att det liv man lever är ett helt annat liv än det man föreställde sig när man fortfarande var ung nog att tänka på sin framtid.”
Igenkänningsfaktorn här är hög. Som jag skrivit tidigare blev jag färdig moddalärare förra sommarn. Känslan att något livsviktigt oundvikligen var över var påtaglig och jag var starkt övertygad om att jag nu anlänt vid den framtid jag så länge arbetat för att nå. Jag hade anlänt i nuet och där skulle jag leva, kosta vad det kosta vill.
Nu är det kanske inte precis det Rosenlund menar då han skriver som han gör. Jag är rätt övertygad om att den drömlöshet han beskriver är en helt annan än den jag upplevde. Min hade sitt ursprung i en känsla av tomhet efter att jag uppnått något länge eftersträvat, det han beskriver i det faktum att livets realiteter på sätt och vis satt stopp för drömmandet.
Likväl känns citatet träffande. För trots att jag inte minns hur jag föreställde mig att mitt liv skulle se ut idag, är jag säker på att det här inte är helt som jag tänkt mig.
Rofa 15 år skulle bli ekonom, skulle passa in, tjäna en bekväm summa pengar och aldrig aldrig avvika från normen eller svika sig själv eller en enda av sina principer.
Med facit på hand motsvarar resultatet knappast ritningarna till punkt och pricka, men kanske att jag ändå får vara nöjd. Ibland, för mig själv, ödmjukt och helt och hållet i smyg.
Det andra citatet då? Det beskriver de senaste åren i mitt liv och en utveckling som rör sig mot ett mål jag alltid omedvetet längtat efter.
Det lyder så här:
”Kanske var det rentav i den situationen jag blev den jag måste vara: i en kollision med någonting som jag helt enkelt inte kunde behärska eller rå över.”
De senaste åren i mitt liv har präglats av en känsla av att jag saknat kontroll. Att det hänt mycket och att jag inte varit den som bestämmer över när vad ska hända eller vilken väg jag ska gå (Herre visa mig din väg…). Under det senaste året har jag, för att tala med Rosenlund, kolliderat med sådant jag inte har haft en chans att behärska. Och ja, jag upplever att jag blivit ”den jag måste vara”.
För mig är den personen samtidigt den jag alltid varit (men tappat kontakten till). Det jag har varit med om har inneburit att jag i viss mån fått återvända till en äldre, bättre version av mig själv. En som (ibland) orkar bekymra sig för också andra än sig själv och annat än det egna arbetet. Som vågar älska sina närmaste och tycka om sina medmänniskor, kosta vad det vill. Och som kanske en dag kommer gilla sig själv lika mycket som han gillar sin nästa.
Avslutningsvis vill jag kort återgå till Rofa 15 år och det första citatet. För naturligtvis blev inte allt annorlunda än jag hade föreställt mig. Redan då visste jag att jag ville få dela mitt liv med en annan. Trots att jag var ganska övertygad om att ingen någonsin skulle kunna tycka om mig på det viset, var det faktiskt min högsta önskan (halloo, jag var tonåring!). Just nu kan jag inte annat än skatta mig lycklig.
Naturligtvis finns det fortfarande mycket som skrämmer mig. Jag kämpar varje dag med att jag blev en annan än jag föreställde mig. Det är inte alltid så lätt att försonas med, men oj vad jag är tacksam för den väg jag fått gå, allt jag fått lära mig och att jag blivit den jag i mina bästa stunder är idag. Jag vill inte vara någon annan och trots att min nyfikenhet ofta blandas med skräck för det okända är jag oändligt nyfiken och hungrig på livet och gränslöst lycklig att få finnas till och varje dag uppleva något nytt!
Ps. Tack Mathias för att du skrev din bok. Den har plågat mig, tvingat mig till eftertanke och självinsikt. Och den har gett mig hopp.
