I helgen var det åter dags för Ungdomens kyrkodagar. Som så många gånger tidigare var jag på plats också i år. Denna gång diskuterades bland annat tre ärenden med anknytning till könsneutral äktenskapslagstiftning.
Nu tänker någon kanske att det hettade till, att diskussionen blev otäck och osaklig och att oliktänkare i alla läger hunsades. Att det gick som det går då idel förståsigpåare ältar i unkna åsikter på tidningars insändarspalter.
Icke! Aldrig har jag mött en så saklig diskussion som den där det ofattbart eldfängda ämnet behandlades på UK.
Och beslutet (vi fattade faktiskt ett)? Att Ungdomens kyrkodagar uppmanar kyrkomötet att överväga att viga även samkönade par.
På ett fånigt veckoslut nådde vi längre än jag någonsin kunnat tänka mig. Längre än jag föreställt mig att vi kunde nå på många ÅR. Jag har länge tänkt att kyrkan borde avsäga sig rätten att diskriminera. Det finns något fint i tanken att ge de förtryckta rättigheter istället för att sno sådana av de privilegierade.
Beslutet från UK säger mig att kyrkan gillar människor och kärlek mer än något annat världsligt. Och det säger mig att det finns hopp om att kyrkan som helhet inom en relativt snar framtid kommer behandla samtliga sina medlemmar som lika värdefulla.
Precis som varje år är jag också idag tacksam för att jag fått vara med på UK – något av det finaste vår kyrka har att erbjuda!
