Vid den här tiden för ett år sen låg jag på ett sjukhus i sängen bredvid och lyssnade till en speciell persons andetag. Ett par veckor tidigare hade jag hört en cancersjuk person andas på ett annorlunda sätt än normalt. Jag fick veta att den andningen var ett tecken på att han snart skulle dö.
Nu låg jag och lyssnade på min pappas andetag. Han hade cancer och hade hastigt insjuknat och var medvetslös. Vi visste att han skulle dö. Jag och mina syskon turades om att övernatta med mamma på sjukhuset.
Nu på fredag är det ett år sen pappa dog. Jag och mamma låg och lyssnade till långt in på natten på hans andetag. Vi pratade lugnt, om minnen, om framtiden, om hur livet plötsligt kan vända, om hur vi ska kunna leva vidare. Vi slumrade tidigt på morgonen, några timmar av efterlängtad sömn. När jag vaknade hade pappas andetag tystnat. Han fick somna in fridfullt.
Andetag, ordet, mina barns andetag mot mitt öra när vi kramas, min mans andetag när jag somnar tätt intill honom, en stressad persons andetag på tunnelbanan, får mig att minnas. Andetag gör mig sorgsen och får mig att sakna. Men andetag är liv och inte död. Och jag är trots allt otroligt tacksam, tacksam för livet.
Sofie
Så vackert skrivet. Jag är ledsen för din pappas bortgång. Du beskrev precis sättet jag önskade få vara vid min pappas sida och ta avsked av honom då han dog i cancer. Jag gavs tyvärr inte möjligheten att finnas där under hans sista stunder. Och det är någonting jag alltid kommer att bära med mig.
Tack för dina ord. Jag är ledsen för din pappas bortgång. Jag hoppas att du, trots att du inte fanns nära din pappa under han sista stund, ändå kan känna frid.
S
Så vackert skrivet, säger jag också.
Jag hade aldrig sett en människa riktigt nära döden innan jag besökte morfar under hans sista dag i livet. Inte hade jag vetat att det kunde vara ett sånt lugn i rummet hos en döende person – jag hade snarare föreställt mig att det skulle vara lite skrämmande.
Och andetagen, dem minns jag också. Andetagen och blicken som vittnade om att det inte var långt kvar.
Tack Ika för dina ord. Ja, stämningen och lugnet kan överraska. Det kan vara annorlunda, man kan inte ta nåt för givet när man står inför eller möter döden. Man kan heller inte ta sorgen för givet. Sorgen överraskar den med.
S