Markus berättade kort i sin förra text hur han var i en bar med sin kompis och såg på de stackars människorna som var på sina första dejter. Hur nöjda de båda var över att de inte var i en sådan situation utan var stadgade i var sitt håll.
Ja, vad ska jag säga. Det är ju i princip i den situationen jag är i nu. Singel. Och jag förstår känslan av att vara nöjd över att inte vara det. Så…inte så bra kombination kan man tycka.
Jo, jag trivs bra med att bo ensam med hunden och katten, det är inte det. Jag har alltid trivts med och även behövt mycket tid för mig själv, tystnad och lugn. Men jag trivs också med att dela livet med en käraste, den närmaste av alla människorna.
”Alla bra män är upptagna. Även några av de dåliga.”
Fastän jag inte känner mig på något sätt desperat eller i stort behov av att just nu hitta ”någon”, så är det klart att jag har tänkt på saken. Jag är såpass självsäker och tycker om mig själv att jag är inte osäker på min attraktionskraft, men det räcker ju inte. För först måste ju jag lösa den praktiska delen: var ska jag kunna träffa denna någon, då jag i vardagen för det mesta träffar kvinnor, och jag inte tror mig kunna finna kärleken där? Mina fritidsintressen hjälper inte heller, om jag nu inte råkar springa på en alldeles tjusig, singel hundägare under mina promenader med Laika. Och nej, det känns inte särskilt sannolikt då medelåldern i mitt bostadsområde är närmare pensionen än 30. Dessutom, det är Finland vi pratar om och här är det inte så lätt att bara sådär börja prata med främmande människor på gatan.
Men som sagt, så behöver detta inte vara det här årets projekt. Jag kan komma att återkomma till ämnet då det ändå är något som jag tänker på. Och som jag också tycker att jag borde tänka på för att inte helt stänga ut tanken på en relation. Det vill jag inte göra.
