Jag har lite svårt för det här med julångest. Jag menar, vad är det som gör just den här ångesten så speciell att den i motsats till all annan ångest jag känner förtjänar ett eget namn? På vilket sätt skiljer den sig från annan ångest? Jag har inget konkret svar men nog ett par teorier.
1. Det finns så mycket att hinna med just nu och i motsats till andra tider på året för julen med sig deadlines som är mer absoluta än andra. Dessutom sker detta under en tid av året då en borde stilla sig i en glädje- och rofylld väntan och överväldigas av julstämning – på bilderna ser ni mig förkroppsliga konceptet grå adventsmåndag.
2. Det där med gåvor. Jag kan inte med gåvor. Inte för att jag inte skulle gilla att ge, men för att jag typ aldrig hittar något som jag tror skulle göra någon annan glad. Jag är också rätt övertygad om att jag inte är bra på att välja ut presenter och då detta kombineras med min egen motvilja att få saker jag inte har någon användning för är ångesten ett faktum.
3. Det är svårt att hitta ro.
Många gånger har jag haft svårt att slappna av under jullovet, som i mitt fall sett till längden är ganska lyxigt. Det finns så mycket en borde hinna med. Det finns middagar som måste ätas, fester som borde besökas och så naturligtvis alltid en blygsam mängd arbete som borde utföras.
Då en kombinerar detta med att det är semester, mystvång och hög tid att läsa alla de där böckerna som under hösten samlats i bokhyllan är julångesten ett faktum.
Så ja, visst upplever jag att julen ibland kan skapa ångest, men på något vis hör det julen till. Eller?
PS. Just i år har jag svårt att känna så himlamycket julångest. All min energi går åt till att vänta på hunden som ska flytta in hos oss.
