Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Viljan att tro

21 Nov , 2014, 15.53 Paula

 

Jag har förstått att min resa till (och från) tron kanske inte representerar majoritetens upplevelser. För mig kom ju tron som en gåva från ovan, medan det för många andra har varit något man var vuxit in i.

Jag har under åren funderat mycket på var tron kommer ifrån. Jag kan fortfarande inte acceptera att det skulle bara vara inbillning och önsketänkande, fastän det säkert finns en hel del av sådant också.

En förklaring är att tron är en gåva från Gud. Man ska be till Gud för att få tron, och då är det meningen att Gud ska möta en. Problemet med detta är att Gud verkar dela denna gåva ganska godtyckligt. Varför fick jag inte tro när jag sökte Gud i tonåren, men däremot gick det bra när jag var i 20-års ålder? Och varför har denna gåva nu tagits bort från mig? Jag är säkert inte ensam med en erfarenhet av att ärligt söka utan att finna.

Många säger att de nog tror på nåt, men inte så som kyrkan lär. Att de inte tror på någon helig text, tradition eller ritual men ändå tror att det finns något större, kanske en Gud. Det låter helt rimligt och vettigt för mig, eftersom alla religioner ändå är olika sätt som människan har skapat som hjälpmedel för sig själv för att på något sätt göra Gud mer begriplig och konkret. Gud finns inte i de sakerna, men många kan ändå känna igen något gudomligt i dem. På samma sätt som vi aldrig med ord kan beskriva vad som sker inom oss, så kan vi inte heller med dessa hjälpmedel helt pricka in Gud.

helsingforsselfieAtt använda religionernas hjälpmedel för sitt sökande tycker jag inte att gör en människa ointelligent, svag eller lat. Religiositet anses ofta inte vara något för den utbildade, intelligenta människan, men jag håller inte med. Däremot kan jag tycka att helt stänga och förneka den andliga sidan av människan gör en lite fattigare. 

Hur ska man göra då om man uppriktigt vill söka Gud? Vart ska man gå, vem ska man prata med, vad ska man läsa? Jag skulle vilja kunna ge ett svar, men tyvärr så kan jag inte göra det. Tron är ett mysterium för mig, har alltid varit och jag har föga hopp om att lösa gåtan under mitt livstid. Ändå vill jag inte sluta söka.

4 kommentarer

  1. Carita Fogde skriver:

    Mycket bra och klokt skrivet av dig , Paula. Tron är ett mysterium, men ett annat mysterium är hur endel kan vara så säkra i sin tro. Kanske säkerheten ibland kan vara bra, den ger trygghet, men mest tycker jag att den är skrämmande. En sökande tro känns mera sympatisk, men svår när det ej finns några färdiga svar och ingen trons trygghet eller tröst. Sökandet efter en tro på Gud är verkligt invecklad, i synnerhet för den som i motsats till dig, inte ens är säker på om den faktiskt vill ha en tro.

    • Paula skriver:

      Tack för din kommentar, Carita. Vad är det som skrämmer dig i en säker tro? Kopplar du kanske säkerheten till att man är även väldigt säker på rätt och fel, på vad som är Guds vilja? För då håller jag med dig. Däremot har jag flera vänner som är väldigt säkra i sin tro, men ändå sökande. De är alltså säkra på Guds existens och goda vilja, men påstår sig inte känna till sanningen om Gud. Det tilltalar mig.

      • Carita Fogde skriver:

        Ja Paula, det är just det jag menar, en säkerhet att man har den absoluta sanningen om Gud. Man vet exakt vad Gud vill, vad som är rätt och fel. Att just ens sätt att tro är det enda rätta och att Gud, som sagt, är precis sådan som man anser Gud vara.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *