Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Med en annans ögon

17 Nov , 2014, 06.00 Rofa Blauberg

 

För ett tag sedan då vi var ute och promenerade, ställde hon jag lever med mig en enkel fråga: en hurdan människa är du? Och följdfrågan; en hurdan människa vill du vara? Vi hade precis talat om hur mycket vi ändrats med åren och hur vi båda befinner oss i sådana skeden i våra liv då mycket kan ändras på en relativt kort tid.

Rimligtvis borde jag ha haft ett svar åt M, det borde gå som rinnande vatten för mig att förklara vem jag är för den person som just nu känner mig bättre än någon annan. Det borde vara så, men där stod jag och hittade inte ett ord att inleda en första mening med.

Det kändes ganska märkligt att inte kunna förklara vem jag är, av vilka egenskaper jag byggs upp. Att jag sedan efter ett tag bara hittade negativa egenskaper, att jag beskrev en person som jag trodde ingen skulle vilja ha något att göra med var en ögonöppnare, likaså insikten att jag aldrig skulle döma någon annan för de laster för vilka jag just hade fällt mig själv. Tydligen var min självbild inte speciellt barmhärtig.

Det som gör det hela lite extraintressant är att jag allra först började beskriva mig som lärare. Lyfte fram styrkor, redogjorde för vad jag tror mig vara bra på, definierade mig själv via jobbet. Jag är bra på att jobba. Men utanför det sammanhanget är jag värdelös.

Utanför jobbet då, vem är jag? Det hade jag inget svar på. Det som är tröstrikt är att jag vet vem jag vill bli och att M menar att jag är ganska mycket av det redan nu. Då jag radade upp egenskap efter egenskap som jag ställde som krav eller förhoppning för mitt nutida och framtida jag och menade att det inte var jag, nickade hon och sade att jag hela tiden beskrev mig själv sådan jag är.

Sedd med en annans ögon blev det värdelösa svårare att se, det skoningslösa svårare att uttala och självbilden lite mer rättvis.

Hur beskriver du dig själv?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *