Vardagstro och söndagstvivel

Andetag,Församlingsval

Vägrar ge upp

10 Nov , 2014, 22.51 Rofa Blauberg

 

Det är egentligen ingens fel att det blivit som det är. Jag ser inte att jag kan anklaga någon för att vi vuxit isär. Men ibland kan jag nog känna att mina känslor blivit obesvarade och att föremålet för min längtan fikat efter nya, yngre och mer attraktiva individer. Givetvis har jag blivit sårad men jag har förstått att det är så det måste vara. Vi måste båda gå vidare. Jag och församlingen måste hitta något nytt. Nya sammanhang där vi kan känna oss väl till mods sådana som vi blivit med tiden. Sådana vi är idag. Kanske stöta på varandra i kyrkan en söndag nu och då. Ge varandra en kram och tänka på hur allt var bättre förr.

Det är bara det att jag inte är beredd att gå vidare. Jag tycker fortfarande om både kyrkan och församlingen men inser att jag obönhörligen blivit för gammal för den verksamhet jag vuxit upp med. Jag är varken barn eller ungdom längre, så på den punkten är det kört. Men jag vill av hela mitt hjärta hitta ett sätt för oss att få vara tillsammans. Något så fint som det vi haft de senaste 20 åren kan inte plötsligt ta slut.

Vi måste hitta nya former, jag och församlingen. Vi måste hitta något nytt och gemensamt som vi båda kan tycka om. Något där vi båda får känna oss värdefulla och visa att vi fortfarande tycker om varandra. Det måste gå.

Det slog mig en dag i vintras; lämnar jag församlingsrådet kan jag lika gärna lämna hela församlingen. Av helt egoistiska skäl var det självklart att jag måste ställa upp. Lika självklart var det att jag måste bli invald.

Därför är jag oerhört tacksam för det förtroende jag fick igår. Varendaste en av de röster jag fick var biljetter in i en kyrksal jag aldrig vill lämna, oavsett hur svårt det kan kännas ibland.

———————————————————————————————————————————————–

Medan jag tänker på hur tacksam jag är för att ha blivit invald funderar jag på hur de kommande åren kommer att se ut. Kommer vi att åstadkomma något nytt och kommer jag att känna mig hemma i något av det nya? De här är stora frågor för mig. Och de är frågor som saknar entydiga svar. Det vet jag av en erfarenhet som säger att det ibland kan bli så att ny verksamhet som riktar sig till alla kanske lyckas fånga främst sådana som tidigare inte varit med. Risken finns att det nya utan någons skuld blir sådant som de gamla inte klarar av att känna igen sig i. Och vad gör vi då?

Vi vill ju att alla ska vara med.

Eller? Vad tycker du?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *