Vardagstro och söndagstvivel

aktuellt,Andetag

Vem är de faderlösas far?

7 Nov , 2014, 20.14 Paula

 

Det är Farsdag på söndag. Jag kommer inte ihåg om jag har någonsin firat den dagen, men ändå har den sällan gått mig obemärkt förbi. Ja har trots allt, åtminstone i biologisk bemärkelse, under nästan hela mitt liv haft en far.

Jag slutade att besöka min far när jag var ungefär tolv år gammal, när min mamma inte längre ville tvinga mig att pliktskyldigt åka till honom under några dagar av skolsemestrar.  Den sista gången jag träffade honom var på min konfirmation år 1993. Jag bjöd honom till min studentfest och mitt bröllop, men han kom inte. Efter det har vi knappt haft någon kontakt.

Jag har hatat min far och önskat att han var död, och tyckt att fäder överhuvudtaget inte behövdes. När jag som barn och tonåring var hos mina kompisar, önskade jag alltid att deras fäder inte skulle vara hemma för jag kände mig obekväm med dem. Även som vuxen har jag ofta haft svårt att känna mig bekväm med manliga vänner med barn.

När jag var kristen, fick jag mer än ofta höra hur gud är den ultimata, himmelska Fadern. Jag kunde aldrig relatera till detta, och bilden gav mig ingen tröst. En osynlig gud kunde aldrig ersätta en mänsklig relation, hur from jag än försökte vara.

Enligt den församlingstanken som jag bar på, skulle församlingen representera gud på Jorden. Församlingen skulle vara de faderlösas far, familj för dem som inte hade en.

”Vem är min mor, och vilka är mina bröder?” Och han visade med handen på sina lärjungar och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmels­ke fa­ders vilja är min bror och syster och mor.”

Min far dog den sjätte januari det här året. Min gud dog för fem år sedan. Ändå har jag överlevt. Men visst tänker jag då och då: vad om jag skulle nu på söndag ha en far att fira? Skulle mitt liv vara annorlunda? Skulle jag vara annorlunda?

dop

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *