En förmiddag när jag gick in i barnkammaren satt gossen och lekte med sina bilar. Han satt fortfarande i sin pyjamas, som råkade vara ljusröd med röda hjärtan. Pyjamasen är inte ursprunglingen köpt för honom, men han trivs bra i den. Dessutom hade ett äldre syskon satt ett fint halsband runt halsen på honom, eftersom just det halsbandet matchade pyjamasen. Själv hade jag inte förmågan att avgöra om just det halsbandet matchade pyjamasen, så jag tog syskonets ord för det.
Barnen var till synes nöjda med sin tillvaro, så då var jag också. Och varför skulle jag inte vara det?
Som förälder till barn av båda könen funderar jag mycket på hur man kan skapa lika förutsättningar för barnen att klara sig i livet. Lika förutsättningar betyder inte att skillnader mellan könen skall sudda ut, utan snarare att det är egenskaperna som avgör – inte könet.
Tyvärr verkar detta tankesätt vara svårt för många religiösa samfund och därför har jag svårt med dem. Utöver det vanliga argumenten har jag på sistone funderat på varför kvinnor då kan vara kantorer och kyrkomusiker men inte präster? En kantor är, till skillnad från en diakonissa eller kaffekokerska, en likvärdig artist i kyrkan med prästen. Kantorer väljer musiken och psalmerna, vilka har lika mycket andligt innehåll och symbolik som prästens olika anföranden under en gudstjänst. Med en lite svagare präst är det, de facto, kantorn som bär hela tillställningen. Rimligtvis borde en sådan position endast ges åt någon som kan kissa stående?
Kanske det finns kvinnokantorsmotståndare? Sådana som kräver att endast musik av Rachmaninov spelas i kyrkan, eftersom man måste ha händer stora som stekpannor för att kunna spela hans musik.
Som vanligt tar jag gärna emot synpunkter och tankar om detta, eftersom jag har flera frågor än svar.
Tack för frågan! Jag har också svårt att förstå varför så mycket hänger på könet. Har aldrigt tänkt på ”problematiken” med kvinnliga kantorer men det du skriver får mig att tänka till. Ja, varför är det så där?