Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Dag 1 på jobbet

23 sep , 2014, 09.30 Malena Björkgren

 

TOSHIBA Exif JPEGDen första jobbveckan är förbi. Jag har återgått till mitt arbete som församlingspastor efter att ha varit föräldraledig i snart två år. Och – dag 1 springer jag i korridoren i vårt församlingscenter. I hallen sitter några människor. Jag tänker inte på det då, men dag 2 har vi strategidag. På blädderblocket har en av medarbetarna skrivit ”en stressfri församling” (något vi behöver bli bättre på). Jag funderar: hur pass stressfri församling signalerar jag genom att springa i korridoren? Minimalt, antar jag.

Sen finns det annan aspekt, men den är mera personlig och församlingsborna som satt i hallen vet nog inte om den: att springa i en korridor är ett sätt för min kropp att uttrycka att jag är hemma. Jag har egentligen inte tänkt på det förrän det sker den här första jobbdagen. Mitt barndomshem innehåller en korridor – åtminstone i barnögon mätt. Springsteg och korridorer hör för mig ihop. Det är hemma. Där man kan röra sig hur man vill. Tryggt och fritt.

Men visst: Det var mycket att göra den första jobbdagen. Jag sprang och det såg antagligen inte stressfritt ut. Men jag kände mig också mycket hemma. Nu önskar jag fortsätta känna mig hemma på min arbetsplats, kanske springa ibland i korridoren, men inte för att det är så mycket som borde hinnas med utan… för att jag har spring i bena, känner glädje, tacksamhet, helighet, hemkänsla.

***

Hur känns din kropp i din hemmiljö/jobbmiljö? Hur rör du dig på ditt jobb? Är det möjligt/tillåtet/önskvärt/skambelagt att koppla av i jobbmiljö? Hur blir vi stressfria församlingar?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *