Följande berättelse handlar om hur en inte helgar vilodagen och baserar sig på verkliga händelser i det inte alldeles avlägsna förflutna.
Det är söndag. Du inleder dagen med en lyxig frukost. Denna intas kanske i sängen, möjligen vid matbordet. Medan du käkar läser du tidningen och tänker på allt roligt du ska göra idag.
Promenad, matlagning tillsammans med den där du tycker om, äntligen tid att läsa lite i den där romanen, kanske också Bibeln. Sedan dags att ta i tu med lite ogjort arbete, kanske en till promenad (sådär i avslappningssyfte), en minimal blick på morgondagens program och sedan tidigt i sängs.
Det var din plan. Din fina plan. Men i stället skedde följande:
Då du väl läst tidningen ligger du kvar i sängen. Du vill inte riktigt acceptera allt det där som borde göras, så du bestämmer dig för att först göra något lite kul, något som hjälper dig slappna av. Dagen går och klockan blir mer och mer och du hittar ständigt på nya grejer som är avslappnande och kula och som du absolut behöver göra just nu. Hela tiden är du medveten om att det finns saker du borde göra. Varje stund av prokrastination gnager på ditt samvete. Allteftersom dagen lider mot sitt slut växer ångesten och irritationen tills du till slut bara vill ligga raklång på golvet och ropa på mamma.
När kvällen väl är kommen har du äntligen lyckats med din promenad, du har kommit igång med arbetandet, känner dig lite mer avslappnad och bestämmer dig för att summera söndagen. Du kommer fram till följande saker:
- Du har inte helgat vilodagen.
- Du har glömt bort det där med gudstjänst, att sådan ordnas på söndagar och att du själv kunde ha gått. Som så många andra söndagar blev det inte av den här söndagen heller.
Risken finns att den verklighet berättelsen ovan baserar sig på är min söndag. Den kanske inte blev helt som tänkt, vilket kan bero på många saker.
Hur är det med er? Händer det att ni känner att vilodagen är veckans tyngsta dag?
