Vardagstro och söndagstvivel

aktuellt,Andetag

Var lär sig barn att mobba?

8 sep , 2014, 20.08 Rofa Blauberg

 

I lördagens HBL ingår en viktig kolumn av Antonia Wulff. Texten handlar om mobbning och om att det inte bara är barn som mobbar. I det avslutande stycket beskriver Wulff mobbning som ett strukturellt problem som finns också utanför skolan.

Det är detta avslutande resonemang som får mig att haja till. Som stannar kvar och gnager. Om det strukturella problemet mobbning inte upphör – vilket det alldeles självklart inte gör – i och med att vår läroplikt upphör och vi går ut våra skolor, om vi fortsätter mobba och intalar oss att det är vuxenvärld eller riktigt liv, hur ska vi som borde göra det, som borde råda bot på problemet, klara av att ta itu med mobbning i skolor eller på lekplatser?

Jag vill inte påstå att vi alla är mobbare, men jag tror att det är nödvändigt för oss alla att inse att vi nog, med högsta sannolikhet är potentiella mobbare. Om mobbningen är ett strukturellt fenomen, är det ett problem som sitter i osynliga hierarkier, i underförstådda rangordningar och i ett maktspel vi alla på ett eller annat sätt är delar av.

Jag tror att det viktigaste vi kan göra för att motarbeta mobbning är att själv bli varse de strukturer som styr vår vardag. Att själv försöka se den mobbning som pågår på våra arbetsplatser och att försöka se den del vi har i att möjliggöra att trakasserier fortsätter.

Om inte vi som varit med och skapat och som är med och upprätthåller osunda strukturer förstår vår roll. Om vi själva baktalar, fryser ut eller särbehandlar – och gör detta inför våra barn – kan det hända att vi saknar trovärdighet då vi uppmanar barn att bete sig på ett annat sätt. Ett sätt som står i strid med vårt eget agerande.

Om inte vi förmår motarbeta och utrota mobbning i vår vardag, känns det inte då lite bakvänt att intala sig att vi ska lyckas råda bot på fenomenet genom att lära skolbarn att inte mobba? De tar ju efter oss, kanske vi borde börja med oss själva.

När det kommer till mobbning kan vi inte ha skilda regler för barn och vuxna. Det kan inte få finnas en vuxenvärld där det är okej att behandla medmänniskor hur som helst och där de som protesterar är gnälliga och saknar skinn på näsan, samtidigt som vi i barnvärlden vill göra gällande att alla ska få vara med och leka, är lika värda och bör bemötas med omsorg och respekt.

Vill vi på allvar komma åt mobbning bör vi först ställa de krav vi ställer på våra barn på oss själva, annars saknar vi trovärdighet. Mobbning är inte ett problem som magiskt upphör i och med att vi blir vuxna. Det fortsätter existera på arbetsplatser, i mötesrum, kafferum (och rimligtvis också i lärarrum). Vi måste börja med oss själva. Vi måste se den roll vi spelar.

Med det inte sagt att vi borde sluta satsa på antimobbningsarbetet i skolorna. Det är absolut, oerhört viktigt att vi redan i tidig ålder lär barn se strukturer de annars riskerar bli blinda för. Men vill vi komma åt mobbningen som ett samhälleligt problem behöver vi antagligen skifta perspektiv och se fenomenet som något som berör oss alla. Vill vi ge våra barn en bättre och tryggare framtid behöver vi vara med och bygga den tillsammans med dem.

Läs också

6 kommentarer

  1. Kjell Blomberg skriver:

    Mycket bra skrivet. Det bästa jag läst om mobbning. Jag blev själv mobbad i åldern 11-20 i många olika sammanhang. Visserligen hade jag en offer mentalitet men ändå.

    När det gäller äldre mobbare tror jag det är viktigt att på något sätt kunna identifiera vad det är som gör att man känner att man måste kunna trycka ner och förnedra en annan människa för att känna att man mår bra. Jag antyder alltså att det ofta finns problem när det gäller självförtroende. Något skall bevisas. Naturligtvis tar inte detta bort ansvaret. Det finns troligen människor som ganska lätt kan åtgärda detta problem hos sig själva bara de orkar och klarar av att identifiera det. Oidentifierat härjar det fritt. Men när man blir medveten om problematiken har man möjlighet att välja.

    • Rofa Blauberg skriver:

      Tack för din kommentar! Det stämmer att det med mobbing ofta handlar om att medvetandegöra. Framförallt med vuxna handlar det säkert ofta om inlärda beteendemönster som den som mobbar kan vara helt omedveten om.

  2. Ebba Laxell skriver:

    hej och tack för din text! Du har många fina förslag och tankar på mobbningens olika ansikten. jag har Folkhälsans senaste tidnings nummer hemma på köksbordet och ögnade hastigt igm den. ”Du ska bara skriva sånt du kunde säga direkt i ansiktet” , var en av råden som nån gav när det gällde nät mobbandet. jag tror att det skulle vara viktigt att vi vuxna skulle bli snabbare på att vara direkt. direkt ta tag i att stöda närvaron i både klassrum, vid matbordet och i IRL situationerna. Att direkt försöka se varandra och ge en mänsklig kontaktyta så våra barn inte alltid behöver söka kontakterna själva.

    • Rofa Blauberg skriver:

      Tack för din kommentar! Just det där med att ta tag i saker direkt är något jag tror är oerhört viktigt men samtidigt oerhört svårt. Jag tror många vuxna och barn, sådana som bevittnar mobbing, ibland drar sig för att ingripa av rädsla för att ha misstolkat situationen. Själv tror jag att det alltid är bra att ingripa. Att göra någon medveten om att det den sysslar med kan uppfattas som mobbning kan knappast göra mer skada än nytta.

  3. Britta skriver:

    Vuxna vågar säga mycket förkrossande saker IRL och inte minst bak ryggen, så visst är det vuxenvärlden som står bakom.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *